Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femtonde Kapitlet: En vän i nöden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
»Ja, för att säga sanningen tror jag icke, att de äro
många.»
»Nej, nej», mumlade öfverlöparen och skakade på
hufvudet, »det finns ingen, och om jag någonsin skulle
återvända till Pennsylvanien, där jag är född — men hvad är
det jag pratar?» sade han och reste sig hastigt upp. »Sitta
vi här längre, börjar jag väl slutligen jämra mig som en
gammal käring.»
»Parväl då!» sade Kenton och räckte fram sin hand,
hvilken den andre skakade med värme.
Därpå vände Kenton sig till Blomman och sade på sitt
rättframma sätt:
»Stig upp, min gosse, och följ mig genast!»
Negern gjorde en rörelse, som om han ämnat taga af
sig mössan och erbjuda den åt Girty, men då denne icke
bevärdigade honom med en blick, tog den mänskliga
naturens medfödda själfviskhet ut sin rätt.
»Hva’ tjäna de’ till?» tänkte han. »Denna mössa vara
mycke’ dyrbar, å mig så gärna kunna gömma den. Han
förmodligen hafva glömt det.»
Och för säkerhets skull stoppade Blomman den under
armen och skyndade bort.
Girty hade ännu icke gifvit gossen lof att gå, men
hans förre kamrat hade behandlat honom på det rätta sättet.
Öfverlöparen betraktade gossen, då han aflägsnade sig och
frågade:
»Är inte det där en smula oförskämdt, Kenton?»
»Jag förmodar det — men det är intet att fästa sig
vid. Farväl!»
Kenton följde gossen, hvars ifver att lämna den
fruktade öfverlöparens grannskap hotade att föra honom i en
minst lika stor fara, som den han nyss undgått.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
