Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Nikolaus I dör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Längre fram inträffade åtskilliga händelser, som alltmera
uppmuntrade honom i detta beslut och stegrade hans öfvertygelse.
Omedelbart efter ett långvarigt och allvarligt krig med Turkiet mötte
honom det polska upproret. Detta var ett tungt och bittert slag
för hans stolthet och hjärta. Han hade älskat polska armén,
hade varit öfvertygad om att han skulle kunna undanrödja den
ovilja, som i Polen rådde mot honom och hans ryska folk; han hade
själf låtit kröna sig i Warschau och hade på sina polska
undersåtar slösat nådebevis och rika skänker. Allt detta var glömdt;
han fann sig nu omgifven af förrädare, äfven bland sådana, på
hvilka han trott sig kunna lita, om också endast på grund af det
gamla franska ordspråket: »Noblesse oblige». Och de hade
vändt sig mot honom — dessa, som han haft kära. Furst
Sanguszko, som varit hans egen adjutant; furst Adam Czartoryski,
som varit Alexander I:s intime vän och förtrogne — alla hade de
gått öfver till upprorsmännen. Till detta handlingssätt hade äfven
personlig äregirighet bidragit. Det påstods till och med, att
furst Czartoryski vändt sig till Nikolaus I med anhållan att bli
erkänd som vice-konung i Polen, i hvilket fall han skulle åtaga
sig att göra slut på resningen. Detta bud kom emellertid icke
fram till kejsaren, enär den, som blifvit ombedd att öfverlämna
hälsningen, bestämdt vägrade göra det. Och man kan lätt
förstå, hur denna skulle blifvit mottagen, om den kommit till
kejsarens öron. Men Nikolaus’ hela stolta och nobla karaktär
revolterade mot denna simpla otacksamhet, och genom dessa mot
honom af ödet riktade tunga slag blef han en hård och bitter,
stundom obeveklig, alltid barsk och sträng man. Det påstås,
att ett leende sällan krusade hans läppar, och dock var han af
naturen vänlig, full af en välvilja och en högsinthet, sådana man
sällan möter hos en monark, och fullständigt osjälfvisk.
Alla, som kände honom nära, hans familj, hans omgifning, hans
barn, hans tjänare, alla skulle de för honom med glädje offrat
sitt lif. Ingen vädjade till honom förgäfves om hjälp eller stöd.
Det var hans lust att göra godt och bistå andra. Det enda han
ej kunde förlåta, emedan han föraktade det, var otacksamhet
eller bristande själfaktning. Han hade principer, och hvad som
mer är, han lefde i enlighet med dessa. Han kunde aldrig förmå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
