Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Nikolaus I dör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig att gå in på någon kompromiss, och detta var måhända
grundorsaken till det olyckliga Krimkriget.
Han hade sårat Napoleon III:s fåfänga genom att neka denne
titeln »monsieur mon frère» och sålunda vägrat att erkänna
honom som jämbördig i kretsen af Europas suveräner.
Han skickade sina trupper att hjälpa österrikiska regeringen
att kufva magyarernas resning, endast emedan han ansåg det
för sin plikt, utan att göra sig några som helst illusioner med
afseende på den belöning han kunde vänta sig af detta sitt
ridderliga handlingssätt.
På tal härom faller mig i minnet en härmed sammanhängande
episod. Då Nikolaus bestämt sig för att sända sina trupper till
Ungern, tillkännagaf han sitt beslut i staden Moskva i
Kremlin-palatset, för den gamla hufvudstadens adel och notabler. Hans
ord mottogos med oerhörd entusiasm och besvarades med
högljudda hurrarop. Kejsaren blickade omkring sig och märkte
plötsligt, att en af hans personliga vänner — densamme som sju
år senare skulle sista gången innan han dog bringa honom bud
från Sebastopol — att denne ensam stod tyst och höll sig i
bakgrunden. När allt var slut och monarken dragit sig tillbaka till
sina rum, lät han kalla in vännen och frågade honom: »Hvarför
hurrade icke du som de andra?» »Emedan jag stod och tänkte
på den dag, då Österrike skulle komma att förvåna Ers majestät
genom sin otacksamhet», var det oväntade svaret. Nikolaus
suckade. »Du kan få rätt», sade han efter en stunds tystnad,
»men jag har icke skickat mina trupper för att hjälpa
Österrike, jag har sändt dem för att hjälpa en kejsarbroder.»
Denna anekdot lämnar nyckeln till karaktären hos denne
utomordentlige man, en Galahad[1] bland krönta hufvuden, som ända
in i det sista omöjligen kunde föreställa sig, att England och
Frankrike skulle vilja kämpa mot honom i Turkiets intresse, och
som aldrig sviktade i sin lit till drottning Viktoria, hvilken var
föremål för hans lifliga beundran alltsedan det besök han aflagt
hos henne i Windsor, då hon ännu var en ung hustru, och hvars
porträtt ända till hans sista lefnadsdagar prydde hans skrifbord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
