Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Alexander II på tronen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
räckte hans lif ut. Han var en intelligent och bildad, men icke
någon driftig man; han hade inga sådana egenskaper, som äro
oeftergifliga för en stor statsman, och var för sina åsikter i stor
omfattning beroende af sin omgifning, och bland denna hade de
personer, som mest smickrade honom, det största inflytandet.
Han var ytterst fåfäng, och de många missgrepp, som utmärkte
slutet af hans regering, härledde sig delvis från sårad fåfänga.
Han hade principer; det skulle verkligen hafva varit omöjligt, att
han såsom sin faders son saknat sådana, men han lefde icke i
enlighet med dem, och vid vissa tillfällen kunde han handla som
den mest principlösa människa. Få förstodo honom, och fråga
kan vara, huruvida han förstod sig själf, men han var till fullo
medveten om sin makt och om allt hvad denna skänkte honom,
medan han ej öfver höfvan kände tyngden af det ansvar den
innebar, hvilket ansvar Nikolaus I så djupt hade känt. Med åtskilliga
af sin faders svagheter, ägde han inga af dennes stora
karaktärsdrag; han var typen för en absolut suverän men icke för en
själfhärskare; han kunde hvarken straffa eller förlåta med värdighet,
och ehuru han med lätthet gaf, var han dock icke någon
frikostig natur.
Men i nådens år 1855 kände högst få till Alexander II:s
karaktär. Denna karaktär framstod nämligen icke i sitt sanna ljus,
förrän besvikelserna under hans regering hade uträttat sitt verk.
Till en början ägnade sig hela nationen åt uppgiften att hjälpa
kejsaren, och när han morgonen efter sin faders död af rikets
högsta dignitärer mottog trohetseden, hälsades han af dem med
uppriktig hänförelse. Ceremonien ägde rum i Vinterpalatsets privata
kapell i närvaro af hela kejserliga familjen, med inbegripande af
änkekejsarinnan, hvilken med okufligt mod infunnit sig för att
vara sin son till stöd. Hon var helt hvitklädd, i enlighet med det
ryska ceremonielet, som förbjuder bärandet af sorgdräkt vid
högtidligheterna vid en monarks tronbestigning. Äfven den unga
kejsarinnan uppträdde i hvit dräkt och utan några smycken utom
en enda juvel, och för alla de närvarande var det påfallande, med
hvilken vördnad hon gick fram till sin svärmoder och kysste
dennas hand, hvarvid hon böjde sig så djupt, att hennes knän
nästan nådde golfvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
