Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Petersburg före kriget 1877—1878
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men vid den tid jag nu talar om befann sig grefvinnan
Antoinette i sitt lifs och sin verksamhets entusiastiska period.
Det var till henne man gick för att få höra de sista nyheterna
angående den österländska frågans utveckling; hon stod i liflig
brefväxling med general Ignatiev, som då var rysk ambassadör i
Konstantinopel, delande hans ifriga önskan att få se halfmånen
utbytt mot korset på St. Sofias minareter. Tidt och ofta
inrapporterade hon till kejsarinnan hvad hon hört och brukade
förklara för denna, att det vore hennes plikt att söka förmå sin gemål
att icke afvisa den Ryssland gifna stora uppgiften att till Mindre
Asiens område kasta tillbaka turken, som vågat slå upp sina
tält i den stad, som blifvit grundad af Konstantin den store och af
honom ämnats att förblifva den kristna trons bålverk i öster.
Ack, alla dessa drömmar tjänade till intet! Den stackars
grefvinnan fick öfverlefva dem, och när hon slutade sina dagar, långt
efter det de allesammans hunnit bli glömda, borde hon hafva
djupt känt hela bitterheten af en besviken lefnad. Men detta
var icke förhållandet — åtminstone visade hon det ej. Hon var
alltför klarsynt för att icke erkänna sitt nederlag, men hon
häfdade den meningen, att hennes misslyckande uteslutande berott på
omständigheternas makt och att Ryssland en dag skulle komma
att fullfölja den mission, det fått sig af den allsmäktige anförtrodd.
Hon förblef alltjämt samma vakna och intelligenta kvinna, alltid
djupt intresserad af politik, litteratur och konst, ja äfven af dagens
småskvaller, ehuru alltid på ett mycket harmlöst sätt. Ty hon
var i verkligheten en mycket godhjärtad varelse, denna lilla
kvinna med de genomträngande ögonen med den hastigt
framlysande glimten af sympati däri, som kom dem att tindra hvar gång
man berättade något som intresserade henne. Lättrörd och
mottaglig för intryck, vägrade hon aldrig att göra någon en tjänst, och på den
tid hennes blotta namn var en makt, sökte hon alltid att göra godt,
att bringa till sin kejserliga härskarinnas kännedom hvarje fall
där denna kunde hjälpa, antingen genom ett i rättan tid uttaladt
ord eller genom pekuniärt understöd, gifvet då och där det var af
behofvet påkalladt. Mot slutet af sin lefnad blef hon mycket
sjuklig och kunde knappt lämna sin länstol; men hon tyckte om att se
folk, ehuru i hennes rum ej längre rådde samma trängsel som på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
