Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Petersburg före kriget 1877—1878
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag vill ha det gjordt.» Han var en man med stränga principer,
ofta häftig, stundom orättvis, men aldrig simpel, aldrig tvekande
att erkänna sig hafva haft orätt, om han blifvit öfvertygad om att
så varit händelsen, och af en lojalitet som man nu ej längre finner.
Han var fullt själfständig, äfven gent emot sin herre, och man
hade sig bekant, att han opponerat sig mot Nikolaus i allvarliga
frågor, där han ansåg denne brista i klokhet eller rättvisa. Han
dog som han lefvat, en kronans trogne tjänare, och hans dotter
ärfde den ynnest han åtnjutit. Hon liknade honom i hög grad
såväl till karaktär som till det yttre. Någon skönhet var hon
icke; dock saknade hon icke ett visst behag, medan hon var i
besittning af en betydande intelligens. Hon var den enda höga dam,
som höll en salon, sådan man därmed menade i Frankrike under
den gamla regimen, och denna salon var på sin tid af
utomordentlig betydelse. Det var där, som tanken på att skicka frivilliga till
Serbien först bragtes på tal, och det var hon, som försäkrade dessa
frivilliga, att kejsaren skulle blunda för deras afresa. Det var hon,
som höll den allmänna begeistringen uppe; hon, som öfvertalade
några ledande män i Moskva, sådana som Ivan Aksakov, att
organisera dessa frivilliga och att i sin tidning börja ett fälttåg till
förmån för det heliga Rysslands ortodoxa bröder, som slaktades
af mordiska basji-bosuks.
Med ett ord, grefvinnan Antoinette var en entusiast, en
exalterad patriot enligt gammalryska idéer, från den tid då nationalitet
och religion voro liktydiga begrepp. Vid många tillfällen löpte
hennes ifver bort med hennes förstånd, och längre fram — sedan
de förhoppningar, hon varit den första att väcka och den sista
att uppgifva, hade ramlat — kom hon att ångra den energi hon
hade utvecklat genom att försöka realisera ett program, som icke
öfverensstämde med hennes lands vare sig kraf eller önskningar
och vållade detsamma både moralisk och materiell skada. Hon
fann sig, mycket mot sin vilja, tvungen att inse, att hvarken
bulgarerna eller serberna eller grekerna voro värda intresse; att
flertalet af dem — vid den tiden åtminstone — voro snikna,
samvetslösa människor, fulla af otacksamhet och som aldrig ett enda
ögonblick tänkte på att medgifva något ryskt inflytande, hvilket de
tillbakavisade lika bestämdt som de rest sig mot turkisk styrelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
