Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Orientaliska kriget och därefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
decimeradt af den förhärjande elden från de turkiska kanonerna,
hvarvid tusentals man nedmejades som mogen säd. Slutligen
fick Bender-regementet order att rycka fram. Detta
kommenderades af den gamle veteranen öfverste Panjutin, hvilken
Skobelev själf gaf order att marschera. Panjutin tittade upp
mot fortet, som han visste att han på inga villkor kunde
frånrycka fienden, och svarade endast med den ryske soldatens
klassiska ord, »Slutsjajus» (jag skall lyda); sedan tog han af sig
tschakån och gjorde korstecknet. Under dödstystnad blottade
hela regementet hufvudet och korsade sig, följande sin chefs
exempel.
Skobelev vände sig om mot sin stab och sade: »Om Panjutin
blir kastad tillbaka, vill jag själf föra trupperna till storms.»
Han förde dem också fram — förde dem till deras död och sin
ära. För sina soldater framstod Skobelev som »en sann
krigsgud», såsom Archibald Forbes med rätta beskrifvit honom.
Trupperna följde honom med en hänförelse, som kom dem att
glömma sin egen fara, och med de turkiska kulorna hvisslande i
sina öron och sin gamle chef stupande på ärans fält inför deras
ögon. Skobelev var det enda målet för deras blickar, och de
tycktes i stum åkallan be honom visa dem vägen till seger eller död.
Då allt var öfver, då nattens skuggor fallit och solen gått ned
öfver den blodiga skådeplatsen, ställde den »hvite generalen»
sina steg mot en ambulans, dit man sagt honom, att en af hans
vänner, dödligt sårad, blifvit förd. Då han där stod och såg ned
på Panjutin, som låg på sin halmbädd, bidande evighetens
gryning, förlorade hjälten, som fullkomligt oberörd sett män stupa
rundt omkring sig, träffade af fiendens kulor, det lugn, hvarmed han
mött döden, och ropade, bristande i snyftningar, med bruten
stämma: »Och att tänka sig, att allt detta varit förgäfves,
förgäfves.»
Kriget fortgick, och omsider föll Plevna, dock icke förr än
Todleben blifvit kallad till hjälp; veteranen från Sevastopol,
hvilken ansetts vara för gammal för att kunna vara till något
gagn, anmodades, då allt tycktes förloradt, att komma och reparera
andras misstag och dumheter. Sedan kom den dag, då Osman
Pascha öfverlämnade sin värja, och den fästning han så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
