Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Orientaliska kriget och därefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hårdnackadt försvarat föll i ryssarnes händer. Det var en kulen
novemberdag med bitande blåst från Balkanbergen, som for isande
genom själ och kropp. Storfurst Nikolaus åkte i öppen vagn att
möta den besegrade turkiske generalen, hvilken han hälsade med
den aktning och höfviskhet, som dennes tapperhet förtjänade. Då
de ryska trupperna fingo se den gamle krigaren sittande vid deras
befälhafvares sida, hälsade de honom med lifliga bifallsrop, som
icke voro annat än en hyllning åt deras besegrade motståndares
mod.
Därpå följde öfvergången öfver Balkan, striderna vid Schipka,
då general Rajovskij så tappert trängde genom de mördande
passen i dessa berömda berg, och till sist San Stefano, som vi icke
hade mod att försvara mot det öfver våra framgångar förtörnade
Europa, samt det fördrag, under hvilket general Ignatiev och
herr Nelidov måste sätta sina namn.
Mycket har skrifvits om detta famösa fördrag; men nu då år
gått, sedan det undertecknades, må vi fråga oss själfva, huruvida det
varit så farligt för världsfreden, om vi ockuperat Konstantinopel,
som man på den tiden trodde, och hvilka följderna blifvit för oss
af ett krig med England. Våra diplomater voro för klena för
att fatta vår ställning eller se längre än till stundens kraf.
Kejsaren ansåg sig bunden af den förklaring han i ett obevakadt
ögonblick gifvit lord Augustus Loftus, att han icke ämnade söka
några territoriella kompensationer på Balkan. Han ville ej heller
synas hafva öfvergifvit den ridderliga ställning han intagit, då
han förklarade, att han uteslutande dragit i krig för att från det
turkiska oket befria sultanens kristna undersåtar, men icke för
egen personlig tillfredsställelse. Kejsaren dref verkligen denna
fåfänga — ty något annat var det ej — så långt, att han för den
offrade sitt folks intressen och sin armés önskningar. Mindre
politiker än furst Bismarck — hvilken år 1870 så väl insåg vikten
af att tillmötesgå truppernas önskningar och nationens amour
propre genom att yrka på att tyskarna skulle få intåga i Paris
för åtminstone några timmar — ansåg Alexander II sig icke
värdig att föra sina soldater till St. Sofia och låta några af de i San
Stefano förlagda regementena intåga i Konstantinopel. Han var
icke medveten om sin egen makt, ej heller hade han någon rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
