Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Berlinkongressen och dess följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Andrassy hade kommit till Berlin med en enda bestämd
föresats, den nämligen att så mycket som i människomakt stod
förödmjuka Ryssland och låta det böta för brottet att hafva tvungit
rebellen Görgei att inför ryska armén nedlägga sina vapen. Hade
det icke varit för denna omständighet, torde han hafva visat sig
mera medgörlig. Såsom det nu var, hade han högtidligt lofvat
sina landsmän att återkomma till dem med en triumf öfver den
hatade fienden, och han begagnade sig utan minsta hänsyn af
de fördelar omständigheterna erbjödo honom.
Furst Bismarck behöfde Andrassy och skänkte honom
följaktligen ett understöd, som han under andra förhållanden icke hade
gifvit; men den tyske kanslern insåg fullväl, att ett
oundvikligt resultat af kongressen skulle bli en viss köld i förhållandet
mellan Tyskland och Ryssland och en allmän harm i detta senare
land mot Berlinkabinettet och ledarne af dess politik. Äfven
insåg han, att vissa förhållanden kommit utanför hans kontroll,
och därför inriktade han all sin sträfvan på att föra kongressens
arbete till ett slut, vare sig lyckligt eller icke, i alla händelser
till ett slut, som icke skulle lända Tyskland till skada. Han
spelade rollen af den »ärlige mäklaren», såsom han själf kallade sig,
och i viss mening lyckades han häri. Han uppnådde emellertid
icke något påtagligt resultat med afseende på åvägabringandet
af en modus vivendi mellan Wien och Petersburg, och skulden
härtill låg uteslutande hos grefve Andrassy, hvilkens högmod och
trångsinthet gjorde honom omöjlig för det diplomatiska värfvet.
I jämförelse med grefve Andrassys otålighet verkade de engelska
fullmäktiges värdiga hållning enastående fördelaktigt. Lord
Salisbury, denne värdige ättling af Elisabets store minister,
imponerade genom tyngden af sin mäktiga personlighet, och hvarje ord
han yttrade var prägladt af ett allvar, som var ett genomgående
drag i hela hans karaktär. Aldrig utmanande, alltid lugn och höfvisk,
äfven då han måste opponera sig mot eller gendrifva dem, med
hvilka han diskuterade, ådagalade han fasthet utan öfvermod
och älskvärdhet utan svaghet. Det fanns icke något simpelt hos
denne verkligt store man, stor i hvarje hänseende: i sin öfvertygelse,
sina beslut, sina insikter, öfver hvilka han aldrig förhäfde sig, men
hvilka han väl förstod utnyttja, när han fann sådant nödvändigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
