Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Alexanders kärleksaffärer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därmed var det slut på hennes systers ynnest. Furst Mestsjerskij,
en af kejsarens adjutanter, öfvertalades att gifta sig med Maria
Dolgorukij. Kejsaren skänkte henne en ståtlig hemgift och som
bröllopsgåfva erhöll hon ett präktigt hus vid Engelska kajen.
Furst Mestsjerskij stupade i turkiska kriget, och hans änka gifte
sedermera om sig med ståthållarens i Polen brorson, grefve Georg
Berg, en af Petersburgsocietetens elegantaste män. Hon hade
fortfarit att stå på god fot med sin syster, och båda bosatte sig längre
fram i Nizza, där de bodde tillsammans i samma villa.
Grefvinnan Berg dog för fyra eller fem år sedan.
Furstinnan Katarina Dolgorukij var en högväxt, ljuslätt
dam med blidt väsen, vackert blondt hår, en smärt figur med
omisskänneligen behagfulla rörelser och som alltid uppträdde i de
smakfullaste dräkter, något för hvilket Alexander II var särskildt
svag. Någon större intelligens hade hon ej, ännu mindre takt;
dock ägde hon tillräckligt förstånd för att inse, att hon på den väg,
som skulle leda henne fram mot hela Rysslands tron, behöfde hjälp af
någon, som var mera intelligent än hon själf och hade större
världserfarenhet. Denna fann hon i en aflägsen släkting, fröken Sjebeko.
Denna var en af dessa öfverlägsna personer, som på en gång se de
svaga såväl som de starka sidorna i hvarje situation. Hon riktade
med fulländad skicklighet sina batterier mot det mål hon hade i
sikte. Hon intalade Katarina att spela rollen af en kvinna i stånd
att offra allt för sin kärlek och som underkastade sig hvilken olycka
och hvilken förödmjukelse som helst, snarare än hon skildes från den
man, hvilken hon ville ägna hela sitt lif. Ingen hade kunnat spela
denna svåra roll bättre än furstinnan gjorde under fröken Sjebekos
ledning, och när det gällde att framställa någon bön till kejsaren,
var det denna senare, och aldrig Katarina Mikailovna, som
framförde den. Hon brukade endast med förvåning och med en
tacksamhet, som föreföll blandad med en viss ängslan, emottaga alla
de presenter, hvarmed kejsaren öfverhopade henne, och hon
beklagade sig alltid öfver att han gjorde alldeles för mycket för
henne.
Småningom fingo de båda damerna ett sådant inflytande, att
ministrarne började räkna därmed och fråga sig hvart det skulle
kunna leda. Politiken, som till en början icke spelat någon roll i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
