Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21. De sista dagarna på Livadia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utbyta några få ord med henne och gifva henne sin välsignelse;
men detta gjorde han på ett sätt som gjorde det djupaste intryck på
hela omgifningen, önskade henne all lycka, tilläggande, att han
önskade Ryssland lycka genom henne och af henne. När detta
var gjordt, visste den ädle, att hans jordiska värf var öfver, och
beredde sig till döden.
Han lefde ännu några dagar och led ej mycket, utom att han
ofta besvärades af kväfningsanfall. Men han var äfven då glad
och nöjd och pratade med sina läkare och tackade dem för all
deras vård och omsorger. Han tyckte om professor Leyden, som
funnit medel att lindra hans lidanden, och frågade honom ofta,
om icke svullnaden i benen kunde minskas, eftersom denna
mycket besvärade honom i hans rörelser. Han brukade lämna sängen
på eftermiddagen och låta rulla fram länstolen till fönstret eller ut
på terrassen, då vädret var varmt, och blickade ut öfver
landskapet och hafvet, och ofta bad han att få blommor, hvilka han satt
och höll i händerna och sedan utdelade bland dem som omgåfvo
honom. Hans barn kommo ofta till honom, och då smekte han
dem; men sällan talade han, utom med kejsarinnan, hvilken han
knappt ville släppa ur sikte, som om han icke ville gå miste om ett
enda af de ögonblick honom ännu var förunnadt att vara
tillsammans med henne. En gång hörde man honom yttra: »stackars
Mimi!», men det var också den enda gången han tycktes svikta.
Eljest var hans resignation fullständig, hans lugn underbart, hans
tro på ett evigt lif fast och orubblig. Alla jordiska tankar hade
han lämnat bakom sig, öfverlämnande åt den himmelska försynen
att taga vård om hans familj och hans folk, och utan knot bidade
han gryningen af sin sista dag.
Under natten till den ödesdigra 1 november var han mycket
orolig, men slutligen inslumrade han fram på morgonen.
Kejsarinnan gick in i rummet bredvid och lutade sig ned en timme för
att därpå återvända till den döende. Vid niotiden vaknade han,
men rörde sig icke, där han låg på ryggen, stödd af höga kuddar,
och med vidöppna ögon med ett gladt uttryck i dem, som om de
blickade in i det stora okända. Fader Johannes och hans egen
biktfader Janisjev gingo fram till sängen och frågade honom,
om han icke ännu en gång ville anamma nattvarden. Därtill var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
