Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21. De sista dagarna på Livadia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han mycket villig, och sedan ceremonien var öfver, lät han inkalla
tronarfvingen och hade med denne några minuters allvarligt
samtal; sedan välsignade han sina andra barn och yttrade några
tacksamma ord till sina tjänare och sin omgifning. Och ännu en gång
frågade han efter drottningen af Grekland. Då hon kom fram,
fattade han hennes hand och sade endast: »Olga Konstantinovna!»
seende på henne med sina blå ögon, som redan började
fördunklas. Drottningen knäföll vid sängen, med svårighet återhållande
sina tårar, och han tryckte sakta hennes fingrar. Sedan sjönk
han tillbaka i sina kuddar, som om han icke orkade mera.
Vid tretiden ville han bli klädd, lät sätta sig i sin länstol, som
rullades fram till fönstret, hvilket han ville skulle slås upp på vid
gafvel. Kejsarinnan kom och föll på knä bredvid honom,
stödjande honom med armarne, och familjen inkallades igen.
Alexander låg helt lugn tillbakalutad i sin stol, men andningen blef
allt svårare. Han tryckte oafbrutet sin hustrus hand, och så,
midt under en djup tystnad, som icke afbröts af ens en snyftning,
hördes en sista djup suck, och ett stort ljus slocknade.
Kejsarinnan låg orörlig kvar vid hans sida, medan dörrarna
öppnades; och sviten, hofvet och tjänarne infördes i rummet och
defilerade till ett sista farväl förbi den döde och hans knäböjande
maka. De böjde sig vördnadsfullt ned och kysste den döda
och den lefvande handen och drogo sig därpå häftigt snyftande
tillbaka.
Ett vittne till denna hjärtslitande scen, dåvarande chefen
för kejserliga hofvet, furst Sergius Trubetskoj, tog en skiss däraf,
hvilken äges af några nära vänner, och ett dyrbarare minne än
denna enkla teckning, som gjordes midt under all den ängslan
och oro, som följde med denna högtidliga stund, finnes icke.
Alexander III:s lik hade ännu icke hunnit läggas på bår, då
Jaltas innevånare, som under dagar af ångest och spänning
afvaktat underrättelsen från Livadia, plötsligt fingo höra dånet
af Pamjat Merkurias stora kanoner, och där de stodo och lyssnade
till minutskotten, kunde de förstå, att allt var öfver, och att
detta var Svartahafsflottans sista farväl till sin döde härskare.
Samma afton restes på gräsplanen midt för hufvudingången till
Livadias slott ett altare, och fader Janisjev kom i gyllene ornat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
