Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Nikolaus II:s kröning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dock bör i rättvisans namn framhållas den verkliga sanning, som
låg under detta egendomliga uttalande. Han fick icke veta hela
omfattningen af katastrofen, då han anmodades fatta sitt beslut.
Det system, hvaraf en rysk härskare är omgifven, hade hindrat
dem, som voro ansvariga för olyckan, att öppet erkänna dess
omfång. De försökte att så mycket som möjligt bagatellisera saken,
påstodo att det blott varit en olyckshändelse, sådan som synes
vara oundviklig vid dylika tillfällen, och hoppades utan tvifvel,
att det skulle bli möjligt att fördölja antalet döda och sårade.
Därför blefvo dikena, som slukat så många människolif, i all
hast öfvertäckta med grenar och jord för att dölja deras hemska
innehåll. Kärror och vagnar anskaffades, och på dessa kastades
kropparna huller om buller om hvarandra och skickades i väg med
sin ohyggliga last till de olika sjukhusen och kyrkogårdarne. Folk,
som sedan kom åkande till festen, mötte dessa vagnar och blefvo
slagna af förfäran att se dessa armar och ben sticka fram under
mattorna, som blifvit kastade öfver kropparne till betäckning. Det var
dessa sentkommande, som i Moskva först spredo underrättelsen
om katastrofen.
Men trots skyndsamheten vid deras undanskaffande, var offrens
antal så betydande, att det var omöjligt att genast få bort alla.
Kejsaren väntades hvarje ögonblick, och han borde icke få se alla
dessa lik, som lågo kringströdda öfverallt. Man lät därför
rekvirera soldater, och dessa — skall man väl kunna tro en sådan dumhet
— kastade i all hast in liken under samma paviljong, i hvilken
kejsaren skulle taga plats, och från hvars balkong han skulle
åskåda festen. Sålunda genom en förfärlig blunder, hvarom han
ingenting visste, men för hvilken han alltsedan fick uppbära bittra
förebråelser, stod Nikolaus II faktiskt i mer än fem timmar öfver
sina undersåtars lik, hvilka omkommit under sina försök att få
hälsa honom.
De närmare omständigheterna vid denna ohyggliga morgons
verk blefvo redan samma eftermiddag bekanta, och en känsla af
djup och mäktig uppskakning genombäfvade hela societeten —
denna falska och flärdfulla hofsocietet, som samlats i gamla Moskva
för att äta, dricka och lefva glada dagar, utan en tanke på dödens
närhet. Samma afton skulle det bli bal på franska ambassaden, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
