Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Nikolaus II:s kröning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grefve de Montebello, som vid denna tid var anställd som
ambassadör vid ryska hofvet, undrade, huruvida han skulle inställa
den eller icke. Men för att förvissa sig om, huru han skulle göra,
skickade han särskildt bud till överceremonimästaren, grefve
Pahlen, och frågade denne till råds. Grefven inhämtade kejsarens
order, och Nikolaus II förklarade ännu en gång, att han icke kunde
se något skäl att uppskjuta balen, och att han ämnade infinna sig
på densamma.
Och hvilken bal det blef! Jag kan icke påminna mig, att jag
under hela min långa lefnad sett en så bedröflig tillställning.
Morgonens katastrof var det allmänna samtalsämnet, och de mest
pinsamma detaljer berättades från densamma. De enda, som
föreföllo oberörda, voro kejsaren och kejsarinnan, hvilka båda voro
okunniga om de verkliga förhållandena; så att, då en af de närvarande
främmande furstarna för Nikolaus II uttryckte sitt beklagande öfver
denna olyckliga händelse, denne lugnt svarade: »Ja, det är mycket
ledsamt; men sådant händer ofta, då en massa människor samlas på
en fläck.»
Nikolaus II stannade faktiskt i ambassadhotellet till balens slut,
deltog i alla danserna, något som han sällan gjort, och syntes
vara vid ypperligt lynne. Han tycktes icke — och hur skulle han
kunna det? — inse det allvarliga i hvad som inträffat, ej heller det
oerhörda i den hekatomb, hvarigenom hans kröningshögtid blifvit
minnesvärd.
Maria Feodorovna hade icke dröjt ett ögonblick, innan hon
skyndat till de stackars människornas läger, som nästan med
sitt lif fått betala sin önskan att närvara vid denna fest. Medan
hennes son och sonhustru, icke anande tragediens omfattning,
dansade och logo mot grefve de Montebello och hans gemål, satt hon
tröstande hos de sårade och sökte afhjälpa deras behof. Ännu en
gång spelade hon rollen af en barmhärtighetens ängel, och ännu en
gång ingöt hon solsken och hopp i förtviflade hjärtan och ödelagda
hem. Detta bidrog att ytterligare aflägsna folket från kejsaren och
kejsarinnan.
Först småningom blefvo de närmare detaljerna vid
Kodinkakatastrofen offentliggjorda. Till en början hade man gjort ifriga
bemödanden att fördölja dess omfång, men hemligheten kunde icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
