Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Fred med Japan, krig hemma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drifvas ut ur de ställningar den innehade. Ryssland hade nu
vissa chanser på sin sida, hvilket icke förut varit förhållandet.
Ett fortsättande af kriget kunde därför hafva varit till fördel
för landet, och från militär synpunkt kunde detta varit att
rekommendera. Men Witte, som var statsman och icke soldat,
såg tingen med den framsynthet, som var en af hans mest
framträdande egenskaper; och därjämte hade han till sitt förfogande
kunskapskällor, som ingen annan ägde. Han visste, att inom armén
ej fanns någon entusiasm för kriget, att denna tvärtom hoppades
på fred, och att om kampen skulle dragas ut mycket längre,
armén t. o. m. skulle vägra att marschera mot japanerna. Denna
hänsyn bestämde Witte för att gå in på villkor, som han under
andra förhållanden skulle med harm hafva tillbakavisat. Han
tvekade länge, innan han accepterade fördragsartiklarna i
Portsmouth och var i sista ögonblicket nära att afbryta förhandlingarna.
Men just då fick han vissa meddelanden från Ryssland, som
gjorde slut på alla hans betänkligheter, hvarpå han afslöt freden
med Japan.
Kejsaren var icke nöjd med honom, ehuru han fann sig tvungen
gifva hans tjänst sitt erkännande. Därför fick Witte vid sin
återkomst till Ryssland ett ståtligt mottagande och blef föremål
för en mängd hedersbetygelser. Han blef upphöjd till grefve,
och hans hustru blef slutligen presenterad för kejsaren,
hvarigenom hon fick se förverkligad sin hemliga dröm allt sedan den
dag hon gifte sig med Sergius Juljevitj. Men trots allt detta
var denne fullt medveten om kejsarens personliga misshag. Han
visste, att Nikolaus skickat just honom att bekämpa de fyndiga
japanska diplomaterna, helt enkelt därför att, på grund af den
förfärliga brist på dugande män hvaraf Ryssland led, han var
den ende som kunde fylla värfvet, och Nikolaus II kände sig
nödsakad erkänna detta faktum.
Men äfven grefve Witte skulle ha misslyckats i det svåra
uppdrag han fått sig ålagdt, om japanerna anat den anda af missnöje
och uppstudsighet, som undergräfde alla lojala känslor inom
armén. Hans stora konst låg i den förmåga att fullkomligt dölja
sina verkliga känslor och meningar han röjde under dessa viktiga
förhandlingar. Mycket ofta, när han var nära att digna under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
