Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Första och andra riksduman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nikolaus II föreföll nervös; han var blekare än han brukade vara,
och han tummade oroligt på sin hvita militärhandske. Men det
lyste ingen glad vänlighet ur hans blå ögon. Kejsarinnan föreföll
lika kall och högmodig som vanligt; hon tycktes uttråkad på hela
tillställningen och lade knappast märke till de djupa bugningar,
hvarmed de kejserliga hälsades, när de inträdde i salen.
Änkekejsarinnan åter var ytterst upprörd och orolig. Hennes ögon
voro röda, och hon förde oupphörligt näsduken upp till dem, som
för att aftorka tårarne. Hon höll sig en smula bakom sin son
och sonhustru, men iakttog uppmärksamt de församlade, som om
hon försökte läsa i deras ansikten och gissa hvad som låg därbakom.
Allt emellanåt vände hon sig till sin kammarherre och ställde till
honom några frågor, tydligen för att få veta hvem den eller den
deputerade var. Alldeles särskildt ådrog sig socialistgruppen hennes
uppmärksamhet och denna iakttog hon under hela tiden
ceremonien räckte med någonting liknande ångest i sina vackra mörka
ögon, hvilka därpå vandrade öfver till hennes son, hos hvilken de
stannade med ett uttryck af ömt bekymmer. Hela hennes
hållning var full af värdighet, och dock låg det något mycket tragiskt
öfver hela hennes gestalt, då hon lutade sig ned under metropolitens
välsignelse vid den gudstjänst, hvarmed akten började. Då
gudstjänsten var öfver, tog Nikolaus II ur hofministerns händer
papperet, på hvilket det första, till en rysk lagstiftande församling
ställda trontalet var skrifvet. Detta läste han upp, till en början
långsamt, något raskare mot slutet, men med en stadig och
beslutsam stämma, som knappast skiftade alltefter som han kom till de
olika delarna af innehållet. Huruvida han fattade stundens allvar
eller icke, är icke möjligt att säga, ännu mindre att gissa, huruvida
han menade uppriktigt med de löften han gjorde sitt folk.
Hurrarop besvarade detta budskap, och från den monarkiskt
sinnade delen i församlingen voro dessa bifallsrop nog uttryck af
verklig och uppriktig lojalitet. Men man lade märke till, att
bondegruppen var något reserverad i sina känsloyttringar, och hvad
socialisterna beträffar, förhöllo de sig tysta, dock under iakttagande
af en aktningsfull hållning.
Suveränen gjorde en bugning för församlingen och drog sig
jämte sin familj tillbaka för att intaga lunch i sina privata rum,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
