Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Stolypins karriär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke till synes för allmänheten. Han var ännu en favorit och den
till hvilken alla vände sig, när de behöfde en förmån eller någon
protektion af ett eller annat slag. När kejsarfamiljen på hösten 1911
afreste till Krim med afsikt att under vägen stanna i Kiev för att
gifva kejsaren tillfälle att bevista några manövrer i södra Ryssland,
var Stolypin den följaktig och var den förnämsta personen i
tsarens talrika svit. Denna resa skulle komma att se slutet på
hans äregiriga sträfvande och på hans bana, ty det var under
denna färd han blef dödad.
Mordet ägde rum i Kiev under en teaterföreställning.
Premiärministern föll för en af sina egna agenters kula, en jude vid
namn Bagrov, hvilken under en följd af år användts af hemliga
polisen som spion. Med en af Stolypin undertecknad biljett
hade han lyckats vinna inträde på teatern, och han sköt på sin chef
med en revolver, som tillhörde staten och som han erhållit af en af
cheferna vid ochranan eller kejsarens privata vakt. Stolypin föll
eller snarare sjönk ned i sin stol och hann endast utropa: »Det är
ute med mig!» Nikolaus II satt med sina döttrar i den kejserliga
logen, men gjorde ej den minsta rörelse som visade att den sorgliga
händelsen gjort något intryck på honom. Publiken, som fyllde
teatern, började hurra för honom med ovanlig entusiasm,
hvilket han besvarade med en lätt bugning, men han tycktes ej visa det
minsta intresse för sin sårade ministers död. Han återvände till
palatset utan att besöka den sårade eller personligen efterhöra
dennes tillstånd.
I början fanns något hopp om att Stolypin skulle kunna räddas,
ehuru en berömd läkare, som innehade en professur vid universitetet
i Kiev, genast sade sina vänner, att tillståndet var hopplöst, enär
kulan genomborrat lefvern. Själf gjorde sig den sårade inga
illusioner om sitt öde, och med stort mod och sinnesstyrka fördrog
han de förfärliga lidanden han hade att utstå, endast bedjande
läkarne att söka hålla honom vid lif tills hans hustru och familj
hunnit anlända. En skicklig kirurg blef tillkallad från
Petersburg, och allt möjligt gjordes för att lindra hans sista dagar, men
från början hade man klart för sig, att räddning var omöjlig, och de
som uttryckt förhoppningar härom hade så gjort endast för att
spara den döendes och hans anhörigas känslor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
