Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Stolypins karriär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hela Ryssland stod slaget af bestörtning vid mordet på Stolypin;
och till och med hos hans fiender väckte det afsky och förfäran.
Från alla håll inströmmade försäkringar och uttalanden af sympati;
den som tycktes vara mest oberörd var kejsaren. Först på tredje
dagen efter attentatet besökte han den döende statsmannen.
Utöfver några konventionella frågor och ofrånkomliga ord af
beklagande af hvad som händt visade han den döende icke något
deltagande.
Man får antaga, att han inom sig hvarken var ledsen eller orolig
för de möjliga följderna af denna händelse, och att han kände en
lättnad genom denna lösning af det problem, som Stolypins
afskedande skulle uppställt för honom. Det var tämligen visst, att en
sådan eventualitet mycket snart skulle ha inträffat, emedan tsaren
icke mycket länge hade kunnat dragas med en person, i hvilken
han såg en medtäflare om makten snarare än en medhjälpare och
trogen tjänare.
Stolypin lefde ännu några korta dagar sedan han träffats af
mördarens kula. Tsaren infann sig kort före slutet vid hans säng
och mottogs af fru Stolypin, som begagnade tillfället att ställa
till suveränen några taktlösa ord, hvilka sedermera förargade
denne. Nikolaus II stannade några minuter hos den döende och
drog sig därefter tillbaka efter att hafva i några konventionella
fraser uttalat sin ledsnad.
Två dagar efter detta besök afled Stolypin. Hans begrafning
blef anledning till stora sorgebetygelser från det konservativa eller
gammalryska partiets sida, som i honom såg en i försvaret af
sitt land och sin suverän fallen martyr.
Nikolaus höll icke för sin plikt att närvara vid sin mördade
tjänares begrafning. Samma dag, på hvilken denna ägde rum, skulle
han lämna Kiev för att resa till Krim, och det hade varit en lätt
sak att för några timmar uppskjuta afresan. Men där fanns ingen
att fästa hans uppmärksamhet härpå, och själf tänkte han ej på det
tillfälle han nu kunde hafva haft att vinna sympati, om han gått
bakom sin mördade ministers kista och sålunda offentligt visat,
att han förstod uppskatta honom gjorda tjänster och att erkänna
dem.
Denna likgiltighet bidrog i hög grad att ytterligare minska den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
