Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21. Dynastiens trehundraårsjubileum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
barmhärtighet skulle visas, nöd afhjälpas, tårar aftorkas, impulser
gifvas både till allmän och enskild välgörenhet, något försök göras
att höja folkets moraliska standard genom inrättande af nya
skolor och undervisningsanstalter. Med ett ord, man hoppades
att monarken skulle från höjden af sin tron blicka dit ned, där så
många behof väntade bli afhulpna, där så mycket hoppades bli
gjordt och måste göras, om Ryssland skulle kunna komma ur sitt
nuvarande halfbarbariska tillstånd och intaga sin plats bland
nationerna. Icke blott inom de politiska och sociala områdena
rådde svår nöd, utan äfven och särskildt trängande var
undervisningen och upplysningen af de lägre klasserna, hvilka för
närvarande bilda ett så farligt element i den ryska samhällsbyggnaden
och som hota omstörta det nuvarande samhällsskicket utan att
kunna ersätta detsamma med något förnuftigt.
Och dock skulle denna 6 mars grusa alla dessa förhoppningar.
Af det vid detta tillfälle utfärdade manifestet kände sig alla
svikna, äfven de, som hade något gagn däraf. Man hade med
visshet räknat på, att en omfattande politisk amnesti skulle draga
ett streck öfver all gammal skuld, låta alla gamla oförrätter vara
glömda och sätta de olycklige i stånd att börja ett nytt lif. Några
hade hoppats, att på denna vårens dag några som lefde långt
borta i den eviga snöns och isens land, skulle få vakna upp till
insikt om att deras landsflykt vore slut, att de hädanefter skulle
äga frihet att återvända till sina forna hem. Andra hade trott, att
nunnan Martas ord, då hon välsignade sin ende son, sedan han
kallats till tronen, och önskade, att han måtte komma att regera
till sitt folks frid och lycka, skulle bli ihågkomma af hennes ättling
och att denne äfven skulle vilja bringa frid åt dem, som litade
till honom och hans välvilja. Men alla dessa förhoppningar, dessa
bäfvande förväntningar, dessa flämtande drömbilder om frid,
nåd och barmhärtighet, de blefvo aldrig förverkligade.
Hvilken suverän som helst skulle under sådana exceptionella
förhållanden säkerligen hafva tagit impulsen till något steg
afsedt att förbättra nationens allmänna lifsvillkor. Sådana tankar
torde möjligen hafva föresväfvat Nikolaus II, men om de det gjort,
så dogo de bort innan de tagit sig något uttryck. Ett anslag
på några millioner från hans privatkassa skulle för honom hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
