Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21. Dynastiens trehundraårsjubileum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gjort hvarken till eller ifrån och skulle hafva återförskaffat honom
den popularitet, som han oaflåtligt förlorat alltsedan den dag
han uppsteg på Romanovarnes tron. Detta belopp, användt
på byggandet af nya skolor eller äfven sjukhus i olika större
städer i Ryssland, skulle hafva gjort hans namn och person
populära i hela landet, skulle hafva förvärfvat honom tacksamhet och
välsignelse af millioner fattiga stackare, hvilkas nöd, fysisk och
moralisk, en sådan gåfva skulle ha afhjälpt. Men tydligen föll
en sådan tanke hvarken honom eller hans gemål in. Den 6 mars
tänkte de endast på att beundra dekorationerna och flaggskruden
på hufvudstadens gator; de mottogo sina undersåtars adresser,
lyckönskningar och gåfvor. Vid alla dessa yttre tecken af folkets
undersåtliga känslor tänkte de aldrig, icke ens för ett ögonblick,
på att de i gengäld för allt hvad de mottogo borde å sin sida
skänka något åt dem som erbjödo allt de hade råd att gifva.
Den så högtidligt förkunnade amnestien visade sig vara
ingenting mindre än en fars. Alla tjufvar och simpla bofvar, som
fyllde fängelserna i Petersburg och andra städer i riket, försattes
i frihet, men de politiska landsförvisade, män af bildning och
högsta medborgerliga och personliga dygd, blefvo lämnade åt
sitt öde med sin sorg och sina bittra minnen.
Det fanns en person, som varit föremål för allmänt deltagande,
emedan en känsla af heder och rätt, vanligen okänd hos en man
i den ställning han var vid tiden för sitt fall och sin dom, hade
drifvit honom att säga sanningen om den politiska polisens,
för hvilken han var chef, knep och ränksmiderier. Lopuchin
hade vid sin förvisning följts med sympati icke endast af dem,
som nära kände honom, utan af många, som aldrig sett honom.
Man insåg, att han fallit offer för ett ruttet system, kanske
äfven för personlig hämnd från så högt håll, som man icke ens
vågade nämna. Man hade varit lifligt öfvertygad om att
trehundraårsdagen af Romanovska ättens regering skulle skänka
honom fullständig tillgift och rättighet att ännu en gång intaga
sin plats i en societet, som aldrig uteslutit honom ur sin krets.
Men den 6 mars kom och gick, och ingenting hördes om den
olycklige, och denna likgiltighet för hans öde väckte öfverallt en
sådan storm af harm, att till och med mångas lojala känslor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
