Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historiska antydningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lO
LINDSBORG
Någon synnerlig reda lär det visst icke ha varit
med bolaget, men svenskar och norskar anländt
till norra Kansas och bo kvar där änru som
grunden till de skandinaviska nybyggena i norra
delen af vår stat.
Den John P. Swenson, som Jäderborg stannade
hos under jul första gången han besökte Enter-
.1. o. LINDH,
direktör i Chicagobolugct
prisetrakten, var född i Stockholm 1814, hade
anländt till Amerika redan 1853 och Kansas
1858. Han var en lärd man från Sverige, bodde
länge i Junction City och dog slutligen i
Concor-dia 1895. Han deltog lifligt i politiken och hade
åtskilliga förtroendeposter. Tvenne af hans
döttrar bo i Junction City-
En utaf samhällets mödrar, som för några år
sedan aflidit, skildrade sin Amerikaresa på
följande vis: "En immigrantvärfvare for omkring i
min hembygd i Sverige, och hvem som ville fick
följa med till Amerika med den förståelsen, att
han sedermera skulle arbeta en viss tid i det nya
landet och på så vis förtjäna sitt uppehälle och
afbetala sin biljett på samma gäng. Vi voro ett
större sällskap af flera hundra öfver hafvet, och
vår resa var ju inte olik andras resa hit öfver på
den tiden. Det var på sextiotalet, så att vi
forslades öfver hafvet pä en mindre och sämre
segelskuta. Då vi kommo till New York, instufvades
vi ett hundratal för södern på en kreatursbåt.
Några af oss kommo till Georgia och jag och
tvenne till voro bestämda för Atlanta, Georgia.
Här fanns ingen svensk, utan vi fingo taga oss
fram det bästa vi kunde. De öfriga rymde fran
sina husbönder, men jag vågade mig inte ut på
det viset, fastän jag nog haft lust. Mitt
husbondefolk voro amerikanare och behandlade mig
inte illa, och jag stannade i några år, lärde mig
snart att tala, så att jag kunde reda mig, och det
gick tämligen väl för mig. Jag längtade dock
till landsmän, och de som hade rymt från södern
voro nu i Chicago och skrefvo till mig om
förhållandena där. Jag hade slutligen efter flera år
aftjänat min biljett hitut och beslöt mig för att
resa till Chicago, och som det lät sig göra att
komma dit per järnväg var jag snart bland mitt folk.
Dä jag kom till Chicago fick jag snart höra om
Lindsborg, och strax jag kom dit gifte jag mig och
har sedan bott här."
En stor del utaf våra nybyggare i andra
settle-ment kommo hitöfver på det vis, som antydts af
ofvannämnda person. Det var sä nära att de voro
slafvar, fastän väl ingen var så illa däran som
dessa. En Amerikaresa pä den tiden var nog
förenad med inte så fä besvärligheter, det inses
lätt, och det var förunderligt, att man inte
alldeles gaf sig utöfver. Manga af dem som spriddes
ut pä det här viset bodde nog kvar i södern och
deras historia är och förblir oskrifven.
Gustaf Svensson och de öfriga af de 600
svenskar, som öfverfördes hit på ångaren Ernstmark
1864, kommo hit på det viset, som här ofvan
beskrifvits. Dylik trafik var redan då med lag
förbjuden, och konsuln i Quebec kom ombord å
ångaren och sade till passagerarna, att de voro fria att
fara hvart de ville. Det var därför som Svensson
och de öfriga kunde fritt fortsätta färden västerut.
V #
»– v
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
