Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nybyggaretiden i Salemsborg och Fremont. Af Carl J. Strömqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LINDSBORG
37
smärre omkostnader, var föreningens ändamål
vunnet och den upplöstes. Ingen enskild person
hade riktat sig på de andras bekostnad, och
belåtenheten var mera allmän än företagets ledare
hade vågat hoppas.
Jag vill här anmärka, att hvarannan section
af landet inom det köpta området var så kalladt
"homestead"-land. Detta utgjorde en drifkraft
att få så många som möjligt att med första flytta
ut. Sa skedde ock. Redan första hälften af år
1870 var största delen af brukbart land inom
detta område upptaget af svenskar.
Redan i början af december 1868 lämnade de
första nybyggarna Galesburg. De voro: John
P. Strömquist, Carl Frank, smålänningar, och
Anders Erickson, dalkarl, jämte hans hustru och
en son omkring 9 eller 10 år gammal.
Strömquist stannade en dag i Lawrence för att reda ut
några små affärer med järnvägsbolaget, som dä
hade sitt landkontor där. Han sammanträffade
sedan med de förut nämnda i Salina. Salina var
då en liten plats med några ruckelaktiga hus.
På vägen till Salina, säger min bror, utbröt en
svår snöstorm, som varade några dagar. Det var
och fortfor att vara mycket kallt. Det var djup
snö, och vi kunde ej få någon att skjutsa oss.
Vi beslöto da att till fots göra resan ut för att
se landet sa godt det lät sig göra. Oaktadt
kölden spatserade vi astad en morgon. Ingen väg
fanns att följa, men kullarna, soin väl syntes,
blefvo vårt rättesnöre. Vi hade i Salina hört, att
pa södra sidan om "bluffen" ett hus var byggdt
eller under byggnad af Chicago-bolaget. Vårt
mål var att hinna dit första dagen. Då vi
lämnade Salina, tyckte vi att kullarna voro helt nära
och vi vandrade framåt i det höga gräset och i
snö, som pä mänga ställen stod oss upp till knäna.
I början hölls modet uppe med samspråk och
berättande af historier, men det blef middagstid,
fastän vi ej hade något att äta, och kullarna
syntes lika långt borta. Dä vi ändtligen nådde norra
ändan af "bluffen", syntes det vara långt till den
södra, och solen var i nedgående. Detta profvade
smålänningarnas envishet och dalkarlens
uthållighet, och vi gingo tämligen tysta framåt. Slutligen
syntes det så efterlängtade "bolagshuset". Vi
kommo dit litet efter skymningen. Vi fingo
kvällsmat och härbärge, så godt som tillgångarna
med-gåfvo. De hade just fått huset sä nära färdigt,
att de kunnat flytta in där dagen förut. Vi lågo
på golfvet, som var bara marken, och den var
ganska fuktig. Trötta, som vi voro, sofvo vi dock
ganska godt. Nästa morgon, sedan vi fått litet
frukost, gingo vi ned mot floden. Vi hade hört
att där voro några nybyggare. Fram pä
eftermiddagen sågo vi en rökpelare stiga upp ur jorden.
Där finnes folk, sade vi. Då vi kommo närmare,
sågo vi en kvinna sysselsatt med att gifva kreatur
foder. När hon fick se oss, blef hon något
förlägen, men syntes ej rädd. Vi sade hvilka vi
voro, blefvo vänligt mottagna, fingo en god
kvällsmat, godt härbärge och en god frukost nästa
morgon, för hvilket allt hon pa det bestämdaste
vägrade att mottaga någon betalning. Hennes
man var ute på arbete. Af henne fick jag veta,
att min vän och beväringskamrat G. F.
Lundström hade något ar förut bosatt sig på Indian
Creek. Vi hade ej träffats sedan i Sverige. Vi
beslöto att söka upp honom. Han tycktes bli
nästan lika glad som jag öfver återseendet.
Sedan vi där hvilat en dag, for ban med oss till
Salina. Han hade hästar och vagn. Sa hämtade
han våra saker samt Ericksons hustru och son.
Vi hade fått löfte att, under uppförandet af mitt
hus, bo hos A. G. Linn, som samtidigt med
Lundström hade tagit land vid Smoky Hill-floden.
Linn var en ungkarl omkring 30 år gammal, stor,
stark, godhjärtad, hjälpsam och oegennyttig.
Hans jordkula var litet öfver en mil från hvar
jag utsett min "homestead". Vi hade nu hem för
tillfället. Vår kamrat Carl Frank stannade i
Salina och bosatte sig sedan i närheten af där
staden Smolan nu är. Erickson och jag kommo
öfverens om att arbeta tillsammans med
byggandet af våra hus. Ilan hjälpte mig med mitt hus
först. Vi höggo timmer i skogen vid floden.
Linn hjälpte med körningen. Så hade vi snart
ett stockhus 14x20 fot, det första stockhus inom
Free Mount församlings område, ty de andra voro
"dugouts". Det var ock det första, som hade
brädgolf, det bestod af grofva, ohyflade bräder
af sämsta slag, men så kostade det bara $60 per
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
