Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår synods förhållande till den öfriga lutherska kyrkan här i landet. Af dr G. A. Brandelle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
LINDS BORG
tressera våra trosbröder därstädes för vårt
universitet och för uppbyggandet och befrämjandet
af den allmänna välfärden af våra skandinaviska
församlingar." Denna resolution blef i
hufvudsak antagen.
j\Ied antagandet af ofvannämnda resolution
hade ett stort steg tagits, större än de för tillfället
förstodo. Fördenskull kände de, när de närmare
tänkte öfver situationen, att någonting mera
mas-te göras än endast antaga resolutionen och sedan
lata den vara. Penningar höll pastor Esbjörn pa
att insamla, och under de första tre manaderna
under 1856 hade han fått löfte 0111 $2,147.50 i
de svenska och norska församlingarna. Men nu
nödgades de ordna mera i detalj i afseende pa
hade ett och annat angående ifrågavarande
professur. Möte hölls i Geneva, 111., i maj månad;
där voro skandinaverna starkt i majoriteten, elfva
mot fyra. Där beslöts ock, att den blifvande
professorn skulle undervisa i enlighet med den
Augs-burgiska bekännelsens fordringar. Detta tyckte
somliga bland amerikanerna inte om, och därmed
börjades en strid, som sedermera fortsatte ända
tills skandinaverna drogo sig undan ifrån Norra
Illinois-synoden och organiserade
Augustana-synoden. Vid mötet i Dixon, 111., i oktober 1856
intogos pastorerna O. C. T. Andrén och Jonas
Swensson. Nästföljande år erhöll P. Beckman
predikofullmakt och pastor L. P. Esbjörn valdes
till skandinavisk professor vid "vårt universitet"
i Springfield, 111. Han tillträdde likväl ej förrän
på hösten följande är. Det ärets synodalmöte
hölls i Mendota, 111., och vid detsamma erhöllo
P. Carlson, J. P. C. Boren och Håkan Olson
predikofullmakter. Detta möte besöktes af 28
amerikaner och tyskar samt af 22 skandinaver.
Det ser besynnerligt ut, att skandinaverna
redan då voro så starka. I vanliga fall skulle man
antagit, att amerikanerna voro så pass många, att
de under alla omständigheter kunde göra hvad
de ville. Så var likväl icke förhållandet. Inte
bara detta, utan vårt folk var med, icke blott
såsom beskedliga åskådare, utan som kraftiga
deltagare. Protokollen omtala, att Esbjörn var på
många kommittéer och fick viktiga uppdrag gång
efter annan. Och när det gällde det
konfessionella, dä var vårt folk pa sin vakt och lät sig ej
föras bort från renlärigheten och ett rätt
förvaltande af ordet och de heliga sakramenten. Hade
de varit färdiga att följa med strömmen, vet
ingen, 0111 Augustana-synoden hade varit till i dag.
Ty strömmen gick ät helt annat håll dä än hvad
fallet är i vår tid. De amerikanska lutheranerna
voro ganska slappa i afseende pä läran, och manga
bland dem ansågo, att man borde ej försöka att
framhålla, att var kyrka skilde sig i något
afseende från de reformerta samfunden.
Lutheranis-men framhölls fördenskull inte pa långt när pa
samma sätt den tiden som i dag. Svenskarna och
norskarna togo allt mera afstånd från den
amerikanska lösheten i fråga om läran. Amerikanerna
gåfvo med sig gang efter annan, men äfven om de
erkände, att svenskarna hade rätt, kunde man i
alla fall ej lita pa dem. Skandinaverna drefvo
igenom en fastare läronorm litet för jämnaden,
och samtidigt kände amerikanerna sig trängda.
Somliga bland dessa försökte sig till och med på
att splittra synoden på så sätt, att de amerikanska
lutheranerna, de liberala, skulle gå ut och bilda
en egen synod. Detta biföll synoden likväl icke.
Skandinaverna hade väl ingen egentlig tanke pä
att draga sig undan frän amerikanerna. De
kände dock, att de skulle bli tvungna att försvara sin
ståndpunkt, och det gjorde de med. Inte heller
voro de villiga att låta sig nöja med hvad
amerikanerna tilläfventyrs funno för godt att ge dem.
De visste hvad de ville ha, och de läto sig ej nöja
förrän de fingo sin vilja fram. .
När pastor Esbjörn flyttade till Springfield,
var det inte precis klart, hvad han skulle
undervisa uti. Han trodde, och svenskarna med honom,
att han skulle fä helt hand om den skandinaviska
afdelningen af prästkandidater. Men
universitetets myndigheter ville använda honom äfven i
andra afdelningar i afseende på sekulära ämnen.
Amerikanerna ville kanske inte precis ha en svensk
teologie professor, som intet annat gjorde än
skötte om den skandinaviska teologiska afdelningen.
I hvilket fall som helst, frågan reddes ut litet om
sender. Skandinavernas anspråk blefvo samtidigt
ej mindre. Och i Springfield voro hvarken prof.
Esbjörn eller hans studerande helt belåtna med de
predikningar, som de fingo höra om söndagarna
från de s. k. lutherska predikstolarna. Inte heller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
