Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - En dag med Björnstjerne Björnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
i vilket de tre kejsarörnarna efter förmåga ryckte fjädrarna
av varandra, vem kunde då begära, att de tre små sparvarna
uppe i Norden skulle våga livet för något, som låg dem så
fjärran? Hur bekvämt det också kunde tyckas för de
tysk-österrikiska strategerna, att vi fölle ryssarna i flanken och tvingade
deras befälhavare att lämna kvar en del trupper i Finland,
skulle ett sådant överfall från vår sida vara lika dåraktigt.
Det var i varje fall den norska uppfattningen. Därför höll
man fast vid, att den norska krigsmakten inte fick föras över
gränsen. Därför ville man ha sina mellanhavanden med andra
länder, även Ryssland, underkastade fasta skiljedomsavtal.
Därför ville man också ha egen utrikesstyrelse. Han förstod,
att Sverige med sina stormaktsminnen och ännu icke läkta
finska sår kände och såg annorlunda. Men Norge kunde det icke.
Det var en framställning av den reella innebörden i
unionsstriden, som vem som helst kunde förstå, även om den icke
täckte mer än en del därav, och när jag kom till München,
kunde jag icke neka mig att söka upp författaren för att höra
något mer av honom i det ämne, som då i Sverige upptog allt
politiskt intresse.
Jag mötte honom på utgående tillsammans med fru Caroline.
Hans första fråga, sedan jag sagt mitt namn, min profession
och mitt ärende, gällde mitt politiska hemvist, om jag var
höger eller vänster. Så som man i den svenska högerpressen då
for fram mot honom och hans meningsfränder, var frågan
naturlig. Då jag svarade, att jag var vänsterman utbrast han:
”Nå, så är Ni ju då en människa. ” Därmed var
introduktionen klar. Fru Caroline och han skulle till Franziskanerkällaren
och frukostera — där serverades en delikat hackkorv, som han
fått smak på — och inbjödo mig att göra dem sällskap.
Det var ett strålande vinterväder, och Björnson var i
solskenslynne. Sällan råkar man en så intagande människa.
Ståtlig var han att se, högrest och kraftig, fast och spänstig i
rörelserna. De buskiga ögonbrynen gjorde ett barskt intryck,
men ögonen logo. Lika fängslande var han att höra. Rösten
hade en mörk grundton med ljusa inslag. Fast han talade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
