Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - En dag med Björnstjerne Björnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ti
och svensk sed nämnde han den olika behandlingen av
tjänstefolket, som i Sverige hölls lika skilt från herrskapet som trots
någon indisk kast från en annan. Det var hans eget intryck,
vilket han fått bekräftat av landsmän, som vistats längre i
Sverige än han och haft bättre tillfälle att se. Att han för egen
del behandlade tjänstefolk som jämlikar hade jag vid mitt
besök i hans hem tillfälle att iakttaga. Familjen hade en manlig
tjänare, men någon betjänt liknade han icke. Det är också
allmänt känt, att tjänstefolket i det Björnsonska hemmet
behandlades som medlemmar av familjen i verklig mening.
På tal om tjänare berättade fru Björnson, att familjen haft
en barn- och husjungfru, som varit med på Skandinaviska
föreningens julfest i Rom och förts till bordet av danske målaren
Pietro Krohn, som bett att få måla henne som madonna,
men fått till svar, att hon icke trodde, att Vår Herre skulle
vara betjänt med henne, då hon icke var enfaldig nog för den
Helige ande. Det var nu en särdeles människa, som de säger
i Norge, vilken kunde finna sig i alla situationer. Vacker och
kviektänkt. Hon hade kommit till familjen som helt ung och
stannat där i tic år. Hon gifte sig sedan med en bonde på
västlandet. Björnsons höll bröllopet, och skalden skrev en
rörande bröllopsdikt till henne. Trotjänarinnan Karin, som i
tjugofem år stod för det Björnsonska köket, var av grövre
virke och går igen som Ane i ”Geografi og kerlighed”. Hon
skulle inte som Lina ha gjort sig i en salong, utan liknade mera
det övriga gårdsfolket. Men Björnson ville få alla verserade
och styrde om, att de överlag skulle intaga sina måltider
tillsammans med familjen, samt försökte också att med
danslektioner få hållning på dem. Intetdera slog dock väl ut.
Björnsons benägenhet att generalisera sina personliga
erfarenheter och på dem bygga allmänna karakteristiker av
folksed och folklynne var påfallande. I ett uttalande om en skrift,
som jag en gång sände honom, skrev han: ”Den svenska
taiande och skrivande ungdomen är så rädd för den raka linjen,
det djärva, hela ordet. Den går alitid på undantag och referat.
Den garderar sig för vart steg framåt med ett halvt steg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
