Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Ett samtal med Nikolai Bobrikoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
vid gardestrupperna i Petersburgska militärdistriktet. Den
uppgift, som förelagts honom, att göra slut på Finlands
särställning och helt införliva landet med ryska riket, ställde
emellertid från första stund finnarna i harnesk mot honom.
Ingen sökte honom utan att vara därtill nödd och tvungen.
Om någon gjort det, skulle det ha betraktats som förräderi.
När han visade sig ute, såg man inte åt honom, och
tidningarna togo ingen notis om honom utöver vad som betingades
av nödvändigheten att hålla reda på, vad han tog sig för.
Då han tillträdde sitt ämbete, hade han som ändamål med sin
verksamhet angivit att få till stånd en ”innerlig
sammanslutning” mellan ”gränslandet” och ”centrum”. Det hade
visserligen även hans företrädare försökt sig på. Men de hade
kommit till korta. Nu skulle det tas i på skarpen. Bobrikoff
var mannen, som skulle göra’t. Han hade de personliga
förutsättningar, som krävdes för att sätta yxan till roten, och hade
utrustats med vidsträckta fullmakter.
I februari 1899 gick det löst. Den 16 på morgonen återvände
Bobrikoff från Petersburg med ett kejserligt manifest och
en grundstadga, som påbjöd, att alla ärenden, som på något
sätt rörde riket, därefter skulle avgöras av de kejserliga
myndigheterna och inte längre bero av finska lantdagen och
andra finska institutioner. I anslutning därtill skulle den finska
ungdomen åläggas samma värnplikt som den ryska och stå till
förfogande för det ryska armébefälet, varhelst det påkallades.
Det var ett dråpslag mot den frihet Finland tillerkänts vid
föreningen med Ryssland och som alla ryska kejsare, även den
dåvarande, utfäst sig att upprätthålla. Om det inte kunde
avvärjas, skulle allt vara förlorat.
Det första man gjorde var att uppfordra senaten (finska
regeringen) att avvisa manifestet. Men dess majoritet ansåg
detta vara att spänna hågen för hårt. Det återstod då endast
att lita till lantdagen, som visserligen var en skröplig
inrättning med sin på den gamla svenska ståndsförfattningen
uppbyggda fördelning i fyra stånd, som lämnade större delen av
befolkningen orepresenterad, men utåt stod samlad och enig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
