Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Ur svenskt samhällsliv sedan 1890 - David Bergström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
Bergström, som till skillnad från de båda andra lade
huvudvikten på den allmänna rösträtten. I det skick förslaget erhöll,
tog han emellertid liksom de frisinnade i allmänhet och även
socialdemokraterna bestämt avstånd därifrån.
När Staaff 1905 bildade regering, kallades Bergström till
konsultativ medlem av densamma och tog i denna egenskap
en mycket aktiv del i de avgöranden, som träffades. Efter
regeringens avgång 1906 anförtroddes han posten som svensk
generalkonsul i Finland, vilket då var inte bara en
handelspolitisk representation, utan även en politisk beskickning. Han
kom därmed inte heller längre bort, än att han — till
stor missräkning för sin käre kusin, Arvid Lindman — kunde
hålla nära känning med de politiska tilldragelserna i Sverige.
Då Staaff 1911 bildade sin andra regering och efter sina
ledsamma erfarenheter från det militära krigsministerskapet i
den första, som starkt bidragit till att regeringen sprängdes,
bröt traditionen med militära försvarsministrar, blev
Bergström krigsminister. Det var en påfrestande uppgift, särskilt
under den spänning, som rådde mellan den militära
uppfattningen och den civila om vad som krävdes. Men spänningen
var ännu större beträffande sjö- än lantförsvaret, och den
militärpolitiska skottlossningen gick därför till en början mest
ut över den civila sjöministern, som utsattes för en
hänsynslösare förföljelse än någon svensk minister förr eller senare varit
föremål för. Efter hand som avgörandet närmade sig, vändes
emellertid mörsarna även mot krigsministern. I synnerhet lade
man honom till last, att han icke sommaren 1913 såg sig i stånd
att ge besked om grunderna för det blivande
härordningsförslaget, vartill förarbetena då ännu icke avslutats inom de
civila försvarsberedningarna, där meningsskiljaktigheter
uppstått om bl. a. förläggningen av övningstiden. Ännu värre
blev det, sedan Sven Hedin fullföljt sin varningskampanj med
ett tal i Dalregementets officersmäss och krigsministern
anmodat vederbörande arméfördelningschef att inhämta närmare
upplysningar om vad som förefallit. Av dessa framgick
ingenting bestämt, och något åtal kom icke till stånd, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
