Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Ur svenskt samhällsliv sedan 1890 - Mauritz Hellberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
har alltid haft hans stöd. Mot fredsrörelsen har han vänt sig,
då den underkänt försvarets oumbärlighet, men ingen har eljes
ägnat fredssaken ett mera hängivet arbete än han och dömt
krigsandan hårdare. Hans hållning har i ett som annat varit
personlig och oberoende. Men det har varit en fast och obruten
linje i hans gärning.
Med den läggning och åskådning han haft, faller det av sig
självt att han med avsky vänder sig mot de krafter, som sträva
att bryta ned det demokratiska samhällsskicket och spoliera
den frihet som vunnits. Diktaturen är honom lika förhatlig,
vare sig den bär svart, brun eller röd skjorta — eller klär sig i
blått och gult. På tal om Ivan Oljelunds resningsansökan i
förräderimålet erinrade han om ”bondetågsreaktionens dystra
tid, det mörkaste skedet i kung Gustafs regering, mer
påminnande om en diktatur än något vare sig före eller efter —
än så länge”. ”Den tiden hade borggårdsstämningen gripit
högern så starkt, att den i fosterlandets missbrukade namn
ansåg sig kunna utöva åtminstone ett slags moralisk terror mot
olika tänkande. Och den stämningen hade också spritt sig till
domstolarna ” — ”Och dock, hur lindrigt verkar inte ett
sådant undantagsfall mot den regel, som råder i diktaturerna, att
inga misshagliga någonsin ha rättvisa att vänta. Det är ett
gott mått på den senaste tidens återgång i kultur, att rättvisan
har avskaffats såsom norm för lagskipningen inom tre
stormakter i Europa. Ett så ohyggligt förhållande utgör den mest
bjudande maning till oss att värna vårt rättsväsen, som i all
sin ofullkomlighet säkerligen ändå inte står efter något annat
i världen.”
Det är en snart åttioårig man, som skrivit detta. Hans ande
har ingenting mist av den eld, som brann i hans ord, när han
för femtio år sedan började sin offentliga gärning. Ingen
samtida svensk publicist har hållit ut så länge på sin post.
Ännu i sitt åttionde år fortsatte han med strålande vigör
sitt dagliga arbete, följde med händelserna hemma och ute
och skrev sina artiklar som vanligt, lika säkra i sak, lika
fasta i form, burna av samma varma medkänsla med dem, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
