Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Ur svenskt samhällsliv sedan 1890 - Axel Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
makt. Inte det stora, högtidliga talet, som eldar till harm
eller stämmer till andakt, utan det raljanta personliga, som
fängslar genom sin udd och vinner genom sin förtrolighet.
Han är född talare, behöver ingen vidlyftig förberedelse och
ännu mindre något koncept. När han lägger sig till med det,
blir han tråkig och faller ur stilen, som kräver omedelbarhet
och frihet att följa ögonblickets ingivelse. Det finns ingen
monumental resning i hans talekonst, som är ett flott kåseri
med infall och utfall i oberäknelig växling. Men det är glans
över den, och det är temperament i den. Som politiskt
intresserad skolpojke satt han kvällar och nätter på läktarna
i gamla riksdagshuset och lyssnade till debatterna i kamrarna,
som intresserade honom mer än läxorna, lärde sig uppskatta
parlamentarisk elegans och spirituell replikkonst. Mer än
intrycken från riksdagen, hur starka de än kunna ha varit —
i båda kamrarna funnos i början och mitten av 1880-talet
debattörer av rang — ha nog ändå impulserna från
studentvärlden under hans femtio Uppsalaår satt märke i hans tal.
Det är icke riksdagsdebattens strävhåriga saklighet, som
utmärker det, utan studentdiskussionens lekfulla flykt. Hans
vältalighet är studentikost akademisk, nyckfull och
självsvåldig. Men den är framför allt hans egen, som den sprungit
fram ur den personliga källåder, naturen beskärt honom.
Med sin ystra talekonst och sitt festliga väsen förenar han
en nykter och jordbunden läggning samt ett praktiskt
handlag, som satt honom i stånd att ta sig fram och finna sig
till rätta med den framgång han gjort i den terräng, där
han kommit att verka. Det är ingen lek att driva ett
tidningsföretag i ett samhälle som Uppsala med huvudstadspressen så
nära in på knutarna och läsekretsen kluven i tu delar, en
akademisk och stadsbunden, som vill ha tidningen efter sin
smak, samt en jordbrukande och lantlig, som vill ha den efter
sin, för att inte tala om alla andra motsättningar, sociala
och politiska, som det också måste tas hänsyn till. Axel
Johansson är den, som lyckats bäst, och han har lyckats
mycket bra. Det har skett utan att det gjort tidningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
