Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Ur svenskt samhällsliv sedan 1890 - Carl Lindhagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
oskattbar. Lindhagen har prövat på bäggedera. Men nog har
han fantasin att tacka för en del av sin framgång. Den andra
delen härrör från hans verklighetssinne, som visserligen
kunnat klicka, men när det varit som bäst, varit rotfast. Han är
visserligen stockholmsbarn, men från barndomen, då han
tillbragte somrarna hos morföräldrarna och somnade med ”en
pinne och en sten” under huvudkudden, väl förtrogen även
med landet, som han älskat och genomströvat. Hans insatser
i jordfrågan bottna i en ingående förtrogenhet med
jordbruksbefolkningens villkor och behov, och hans befattning med
övriga frågor, som genom honom bragts till lösning, har präglats
av säker blick för det nödvändiga i fråga om medel lika väl
som mål. Innan han blev borgmästare i Stockholm var han
föredragande i Högsta domstolen, ansågs för en säker jurist
och skulle väl ha blivit justitieråd med tiden liksom fadern.
Hans arbete för Nobelstiftelsen var ett mästerprov på praktisk
orienteringsförmåga.
I sina betraktelser över tillvaron återkommer Lindhagen ofta
till vad han kallar ”blodets befallningar”. ”Mitt levnadslopp
överskuggas av ärvda anlag eller med andra ord av blodets
imperativa mandat: ”Du måste”, skriver han. Känslan av att
handla under trycket av övermäktiga impulser har drivit
honom att gå sina egna vägar och gjort honom till en ensam man,
som ej kunnat finna sig till rätta i något parti och vinna dess
stöd för sina strävanden. Men den har också givit honom den
styrka, som ligger i att känna sig äga en kallelse,
I sina memoarer, av vilka tredje delen nyligen utkommit,
ägnar han några mäktiga kapitel åt sina förfäder, präster och
ämbetsmän sedan många generationer både på fädernet och
mödernet, samt deras hustrur, och försummar därvid inte att
framhålla, att de senares kynnen kanske oftare än faderns
egenskaper sätta sin prägel på barnen. Men särskilt uppehåller
sig vid fadern, som givit Stockholm dess stadsplan och grundat
dess högskola samt var en kraftkarl av stora mått, vars drag
han i flera fall återfinner hos sig själv. Till lynnet var han
foglig och resonabel men kunde också bli het. När han slog sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
