Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Ur svenskt samhällsliv sedan 1890 - Carl Lindhagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
till ro, var han gladlynt och humoristisk. I sin offentliga
verksamhet var han inkarnationen av en realpolitiker, som
bedömde allt efter sakens natur, ett barn av franska revolutionen och
liberalismens frihetsrörelse. Hade han levat längre, skulle han
enligt sonens uppfattning säkert ha fått förståelse även för
socialismen, men aldrig blivit en partiman i snäv dagspolitisk
bemärkelse. Enligt egen förklaring älskade han striden. Denna
kärlek anser sig sonen icke ha ärvt. Striden har för honom
merendels varit ett lidande. I sin ungdom var Carl Lindhagen
blyg, kröp undan i vråarna och satte sig på de sista
bänkraderna. När det sedan gällde, funnos knappast gränser för
viljan att gå framåt. ”Kanske har jag’’, säger han, ”fötts till
en s.k. syntes mellan min fars stridbarhet och min mormor,
renässanskvinnan, som aldrig sökte eller upptog någon strid. ”
Visserligen älskar Carl Lindhagen striden, när han har
utgången i sin makt och kan bestämma avsevärt över resultatet.
Då börjar han dock av böjelse på mormors sätt söka avblåsa
den med skäl och lämpor. Upphovet till all fruktbar statskonst
ser han i medkänslan. För dess krav från blodet vill det till
även makt att uträtta något, som går till grunden med
uppgifterna. För att få makt i sin längtan att uträtta något för
många människor i största trångmål skulle han i sin ungdom
ha velat bli tsar av Ryssland.
Någon yttre makt har aldrig fallit på Carl Lindhagens lott.
För den ställning som partiledare och regeringschef, som i hans
värld utgör maktens topp och som hans båda jämnåriga i livet
och politiken, Staaff och Branting, nådde fram till, har hans
personlighet varit alltför vittfamnande och egenartad. Men
genom sin hängivenhet, sitt geni, sitt självförtroende och sin
uthållighet har han ändå uträttat storverk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
