Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Ur svenskt samhällsliv sedan 1890 - Eliel Löfgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
des ograverad för det bruk därav, som var tid fann påkallat.
Vid de följande riksdagarna fortsattes det rättsliga
reformarbetet med lagarna om fri rättegång för obemedlade och om
utsträckt rätt till rättegångsbiträde för häktad. Genom den
1920 antagna nya giftermålsbalken fick kvinnan den rätt att
råda över sig och sitt, som dittills varit henne genom mannens
målsmanskap förmenad. På Löfgrens initiativ som
justitieminister utarbetades det förslag till reglering av de kvinnliga
statstjänarnas ställning i olika avseenden, som låg till grund
för den proposition om kvinnors grundlagsenliga rätt att
bekläda ämbeten, vilken slutligt antogs vid 1921 års riksdag. I
utformningen och genomförandet av de författningsändringar,
som sprängde det gamla fyrkväldet och utsträckte det
demokratiska representationsskicket till första kammaren samt
politiskt likställde kvinnor och män, tog han som
justitieminister aktiv del både i regering och riksdag.
Det arbete Löfgren utfört som justitieminister och den
framgång han haft med vad han företagit, hade givit honom en
ställning över partierna, som gjorde hans medverkan
eftersträvansvärd både från höger och vänster. Utom de ärenden,
som tillhörde hans departement, hade han gjort sig gällande
även på andra områden, särskilt det utrikespolitiska, och
kraftigt medverkat vid Sveriges anslutning till Folkförbundet. Då
Branting 1920 bildade den första socialdemokratiska
regeringen, erbjöd han Löfgren att ingå som utrikesminister i
densamma, och då Trygger några år senare trädde i spetsen för
högerregeringen för att genom förståndig anpassning lösa
försvarsfrågan, gjorde han samma erbjudande. Men Löfgren
tackade nej till båda. Han ville icke förlora sitt partipolitiska
fäste utan föredrog tillsvidare att fullfölja sina
utrikespolitiska strävanden som Sveriges ombud i
Folkförbundsförsamlingen och utrikesdepartementets sakkunnig i folkrätt. I den
förra egenskapen hade han vid det första Folkförbundsmötet
som medlem av kommissionen för det koloniala
mandatärsystemet fått igenom uttalanden mot användningen av färgade
trupper och ekonomisk monopolisering av koloniernas naturtill-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
