Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Ur svenskt samhällsliv sedan 1890 - Eliel Löfgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
avtalet samt mot högern och vissa av sina liberala partivänner
läroverksreformen och bottenskolan.
Löfgren har aldrig varit någon sträng partiman. Det ligger
inte för hans lynne, som hänvisar honom till ett
konventionsfritt umgänge med människorna, allteftersom det faller sig,
även när det gäller politik. Han sade visserligen nej till
Branting och Trygger, när de ville ha honom med i sina regeringar.
Någon ordning får det ju lov att vara. Men han hade
kommit utmärkt överens med socialdemokraterna i Edéns
koalitionsregering och trivts förträffligt med Trygger, när de haft
något med varann att göra. Han hade gått med de liberala
vid partisprängningen, därför att han var överens med dem
i de frågor, som skilde. Men något krig på kniven hade han
icke avsett, och när Ekman föreslog samarbete vid
regeringsbildningen, såg han ingen anledning att säga nej. Det som
skilt dem var icke längre aktuellt, och det som förenat dem
förr och som de fortfarande hade gemensamt var tillräckligt
för att motivera ett samarbete. Som tungviktare och
statsminister gjorde sig Ekman naturligtvis starkare, men som
utrikesminister hävdade Löfgren sin ställning, och i de stora
inrikesfrågorna lade han också sitt ord i vågskålen, Det parti
han företrädde räknade i riksdagen blott några få man, och
det var endast undantagsvis de slöto mangrant upp omkring
honom. Men man lyssnade till honom med det intresse, som en
betydande personlighet inger även då han står ensam. Och
det har man gjort även sedan han lämnat både regering och
partiledning.
Med all sin lätthet att komma överens med folk och även
få andra att göra det med varann är Löfgren likväl till sin
läggning en frilans, som håller sin egen linje och inte bryr
sig stort om, hur många han har med sig eller mot sig. Friheten
är honom kärare än allt annat, och lika litet som han själv
underkastar sig något kommando, begär han att andra skola
underordna sig hans. Kan han vinna dem med goda ord, är
det bra. Annars får det vara. Med denna läggning blir man
ingen ”ledare” men kan ibland uträtta lika mycket ändå. Även
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
