Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Ur svenskt samhällsliv efter 1910 - Två politiska tvillingpar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
förstakammarväldet orubbat. Det var tydligt, menade man, att
det parlamentariska puzzlet icke inom överskådlig framtid
skulle ge någon behållning att räkna med. Här måste andra
metoder till, om man skulle komma någon vart. För att vinna
massorna för dem måste partiet kasta loss från den
parlamentariska stenöknen, bryta samarbetet med de liberala och ge upp
tanken på en regeringssamverkan, som förlamade och
demoraliserade. Därför stämplades ”Staaffliberalismen” som det stora
fördärvet och det militära försvaret som ett löjligt lappri mot
yttre fiender, men ett allvarligt hot mot arbetarna.
Men arbetarna i allmänhet lystrade icke till de revolutionära
parollerna, utan höllo fast vid den kurs de valt. Endast några
särlingar och en flock ungdomar följde den revolutionära lösen,
när brytningen kom, och några år senare måste Höglund och
Ström liksom Danielsson trettio år förut konstatera, att
massorna i Sverige äro tröga och omöjliga att rycka med till
revolutionär aktion. I det avseendet hade arbetarrörelsen icke
gjort någon ändring. I likhet med Danielsson måste de också
erkänna, att den liberala medelklassen inte var så bortomtagen,
som man framställt den. Förstakammarväldet knäcktes med
liberal hjälp under den stora vårstormen 1918, och den
liberalsocialistiska regeringen bärgade en reformskörd, som till stor
del mognat i liberalt hägn, innan socialisterna ännu satt
handen till plogen. I den ingick också den av socialdemokraterna
upparbetade normalarbetsdagen. Den parlamentariska vägen
hade visat sig leda till mål, som även Stormklockesocialismen
måste erkänna som väsentliga. Det drog om en god tid, innan
socialdemokraterna själva i regeringsställning nådde längre,
fast de hade fritt slag vid valurnorna. Både Höglund och
Ström måste säga sig, att det icke längre fanns någon grund
för en revolutionär politik i deras gamla mening. Spärrarna
hade sprängts, och vägen låg fri för fortsatt framryckning i
laga ordning.
De sade sig det också och togo sitt parti vid sina gamla
medtävlares sida i det nya samhälle, som visserligen icke var
socialdemokratiskt, men kunde bli det, om svenska folket blev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
