Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Ur svenskt samhällsliv efter 1910 - Gustaf Andersson i Rasjön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
dragit sig tillbaka, och på 1910- och 1920-talen Anders Pers
och Bernhard Eriksson i Grängesberg. Utom Vahlin, som var
skolman och utsocknes född, men dalkarl till börden och
gärningen, samt Bernhard Eriksson, som varit industriarbetare,
ha alla varit bönder, mer eller mindre, och alla utan undantag
sedan generationer rotfasta i dalajorden. Det är vanskligt med
karakteristiker av folk- och landskapslynnen och ovisst, vilken
giltighet de ha. Mest är det nog lösa konstruktioner. Olika
lynnen finnas företrädda hos varje folk och hos invånarna i
alla landskap, även bland allmogen, som ingalunda utgör
någon ensartad massa vare sig inom eller utom
landskapsgränsen. Om de förhärskande dragen kan det också tvistas. Men
om det ligger någon sanning i påståendet, att ”dalkarlen i
allmänhet har en kraftfull, stolt, självmedveten, manlig
prägel”, att han ”icke är livlig, icke snabb i rörelserna, icke
rask i vändningarna, snarare långsam, sävlig, lugn och
betänksam, 1 allmänhet har ett gott förstånd, men icke är snar att
fatta beslut och sätta dem i verket”, så måste man säga, att
dessa riksdagsmän med alla sina olikheter i personlig läggning
och politisk inriktning allesammans varit representativa
dalkarlar.
Särskilt gäller detta om bönderna, och till dem hör
Andersson i Rasjön. Han är lugn och betänksam, har ett ovanligt
gott förstånd och låter icke imponera på sig 1 första taget.
Betänksamheten hindrar honom från att förhasta sig, men
berövar honom också den oförvägenhet, som ibland kan slå väl
ut. Det finns de, som tycka, att han går för långt i sin
försiktighet och saknar den stridbarhet, som man skulle önska.
Men en partiledare måste tänka på att hålla ihop sitt parti
och inte ge sig längre ut, än han kan få det med sig.
Förutsättningarna äro andra nu än för tio år sedan. Den kurs
han hållit torde vara den, som bäst stämt inte bara med hans
egen läggning, utan också med hans meningsfränders
uppfattning om, vad som varit att göra. Om än det finns avvikande
meningar, torde man i stort sett vara överens om, att han
dömt rätt och skött sig bra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
