Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Ur svenskt samhällsliv efter 1910 - Olof Kinberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
stryk, om de voro i den åldern. Stryk var det enda man hade
att ta till, och det ansågs bra för allt och alla, särskilt för
ungdomen. Ända till mitten av 1800-talet hade det använts som
vanligt straff även på vuxna. I krigstjänsten brukades det
långt senare och av husbönder på sina håll. Längst bibehölls
det i fängelserna, där det förekom ännu för några år sedan
som s.k, disciplinstraff vid grövre förseelser, till vilka även
räknades rymningsförsök. Många hålla fortfarande före, att
det är det enda raka, och anse allt annat för klemighet. När
det för en tid sedan omtalades, att fångar undanhållits
överföring till sinnessjukavdelningen, tills de blivit så ifrån sig,
att de måste sättas i isoleringscell, och vid transporten dit
grovt misshandlats, då de satt sig till motvärn, väckte detta,
av tidningarna att döma, ingen större förtrytelse, medan det
däremot upprörde folk på det högsta, att överläkaren på
fängelsets sinnessjukavdelning tagit sig an en där intagen fånge,
som röjt litterär begåvning, sörjt för hans vederfående, lånat
honom böcker och hjälpt honom till en utbildning, som kunde
sätta honom i stånd att efter frigivning göra bruk av sina
fallenheter och föra ett hederligt liv.
Längre ha vi inte kommit. ”Stryksystemet”, som Lars
Hierta för hundra år sedan så bitande skildrade, har
visserligen trängts undan ur rättsskipningen och det allmänna
samlivet, men lever kvar i mångas uppfattning som det enda
riktiga och bryter fram som reaktion mot rationell och human
behandling av personer, som råkat i delo med samhället. Den
gamla uppfattningen av straffet som vedergällning för det
onda en människa gjort är långt ifrån utrotad ur vare sig
strafflag eller åskådning och tanken att skrämma förbrytare
till bättring består ännu i doktrin och tillämpning, medan den
individuella behandlingen av brottslingen efter hans art och
väsen hittills i stort sett stannat på papperet, om den ens
hunnit dit. Som talesman för den senare har professor Olof
Kinberg under en mansålder utfört ett banbrytande arbete av
stora mått. I avhandlingar och broschyrer samt otaliga artiklar
i fack- och dagspressen har han klarlagt betydelsen av ratio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
