Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Ur svenskt samhällsliv efter 1910 - Ernst Wigforss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286
och världsfreden” och var en bok i två delar på några hundra
sidor, av vilka många kunna läsas med behållning än i dag av
den, som vill ha reda på ställningar och förhållanden då för
tiden, var författat av docenten i nordiska språk vid Lunds
universitet Ernst Wigforss. De, som följt med, kände till
honom förut från hans mycket uppmärksammade skrift om ”Den
materialistiska historieuppfattningen”, varom de olärda
dittills haft ännu dunklare begrepp än sedan, samt en litterär
presentation av de båda radikalerna Chesterton och Wells, och
inom fackvärlden var han bekant genom sina filologiska
arbeten, bl. a. en dialektstudie från Halland, där han är född.
Men allmänt känd blev han först genom boken om
världskriget. Då någon professur 1 nordiska språk ej fanns inom
räckhåll, blev han läroverkslärare, först i Lund och senare i
Göteborg, där han var lektor i tyska och modersmålet. Under de
närmast följande åren hörde man inte mycket av honom. Han
skötte sin tjänst — makalöst, sägs det — och stod i som
föreläsare och debattör inom arbetarrörelsen, som tagit honom
redan i unga år. Till riksdagen kom han 1919 som medlem av
första kammaren, varifrån han senare övergått till den andra.
Då Branting 1924 bildade sin tredje regering, blev han
konsult och vid Thorssons död året därpå finansminister i
ministären Sandler. I denna egenskap återkom han, när Per Albin
1932 blev statsminister och sedan efter det Bramstorpska
intermezzot 1936. Sedan Gripenstedt har ingen svensk
finansminister hållit ut så länge. På Boströms tid avlöste de varann
efter några år.
Fast Wigforss haft åtskilligt annat för sig, är det som
finansminister han gjort sin väsentliga insats. När han blev det,
ryckte man på axlarna, som sed är, när det kommer någon,
som inte håller de vanliga måtten. Man avfärdade honom som
en blåögd oskuld, som ingenting visste om pengar och kunde
väntas ta sig för vilka tokerier som helst. Alldeles på samma
sätt hade man några år förut sagt om Thorsson, när han trädde
till, att han inte begrep finanser mer än Wallenberg förstod
sig på att laga skor, medan det sedan betygats, att han varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
