Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III - Hitlers väg till makten - Mot höjderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
323
sin omgivning, känna de sig själva förtryckta. Genom att
vädja till denna svaghet, som de inte äro ensamma om, fick han
till stånd en fruktansvärd jämmer, som hördes inte bara i
Berlin utan skar i öronen ända bort i London och rörde även
många svenska sinnen.
Starkt utvecklad medkänsla med eget jag förlikar sig inte
med medkänsla för andra, men väl med en stormande
självkänsla, som kräver obegränsat svängrum för egen person på
andras bekostnad och upprörs över den orättfärdighet, som
lägger hinder i vägen därför. Hitler har alltid tyckt synd om
sig själv och påstås göra det än, för att han är så misskänd
och måste arbeta så hårt för att få sina saker fram, då det
är så mycket och så många som stå honom emot. Men hans
självkänsla har det i karska stunder inte varit något fel på.
Långt innan han ännu haft någon framgång, tycks han ha
varit medveten om sin kallelse, och när kamraterna gycklat
med honom för hans egenheter, låtit dem veta, att det en gång
skulle bli något stort av honom. Till en början tänkte han väl
därvid på sitt konstnärsskap, men med tiden började även
andra perspektiv skymta. Redan under sina hundår i Wien
före kriget politiserade han med passion och fann ofa åhörare
— han talade helst själv. Krigsutbrottet hälsade han med
”stormande hänförelse, föll på knä och tackade himlen av överfullt
hjärta”, berättar han. ”Som en ung Achilles eller Alexander”
hade han drömt därom redan som barn och grämt sig över att
inte ha fötts hundra år förr. Krigstjänsten gav honom icke den
luft under vingarna han hoppats på för egen del, och kriget
blev inte heller den triumf för de tyska vapnen han väntat.
Men nederlaget, som fyllde honom med förtvivlan, väckte
honom till medvetande om sin kallelse, att lyfta land och folk ur
förnedringen. Hur det skulle gå till stod väl inte klart med ens,
men gav sig efter hand som han arbetade sig in i rollen.
Diktatorsmodellen var först Ludendorff, som under världskrigets
två sista år enväldigt styrt landet, därefter Mussolini, som visat
vägen för mannen av folket.
Hans patos var stortyskt och självupptaget. Lidandet be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
