Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III - Hitlers väg till makten - Mot höjderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324
kymrade honom icke. Vad han därav sett under kriget lämnade
honom kall, och efterkrigstidens elände kom honom icke heller
vid. Arbetarna föraktade han, och deras strävanden intresserade
honom icke. Men de voro många, och socialismen var en makt.
Därför måste han räkna med dem som en faktor i sin plan och
godtog för detta ändamål namnet ”Nationalsocialistiska tyska
arbetarpartiet”. Den demokratiska revolutionen hatade han,
och under sin tjänstgöring vid undersökningskommissionen i
München efter rådsrepublikens fall utvecklade han ett
brinnande nit som angivare. ”Förrän lyktstolparna hänga fulla,
blir det ingen ro i landet”, brukade han säga. Nederlaget och
alla andra missräkningar hade fyllt honom själv med raseri,
och runt omkring honom jäste det i sinnena. Att samla upp
alla dessa jäsämnen till en politisk soppa, som han kunde
traktera allt folk med, blev därför hans föresats.
Huvudingrediensen blev hatet mot judarna. De voro jämförelsevis få och kunde
därför saklöst avvaras i en planerad massrörelse. Men de
framträdde starkt och kunde lätt urskiljas samt ägnade sig därför
utmärkt till skottavla. De flesta voro visserligen hyggligt och
bra folk, som delat de allmänna vedermödorna, offrat samma
tribut åt kriget som andra — på mera utsatta poster än Hitler
— och inte gjort någon något för när. Men några hade uppträtt
utmanande och förargat folk med sina fasoner eller sina
krigsvinster. Många kristna hade betett sig minst lika illa, men de
syntes inte lika bra. Genom att stämpla judarna över lag som
krigs- och krisspekulanter och samtidigt lägga på dem
skulden för allt möjligt annat, som plågade, kunde man på dem
avlasta den allmänna förtrytelsen och få en fullt
ändamålsenlig syndabock. Det var lymmelaktigt, men vad gjorde det,
bara det lyckades.
Sin personliga avräkning med judarna liksom med arbetarna
hade Hitler börjat under Wien-tiden, då han blivit förargad
på dem, för att han inte lyckats vinna dem för sina politiska
betraktelser, och haft svårt att fördra dem, dock inte värre
än att en av dem bildade ett personligt klöverblad med
honom. I hans föräldrahem hade icke rått något judehat, och hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
