Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hedningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men hämnden dig når,
och havet skall spruta, jorden och himmelen ljunga:
»Slå ned – åh, slå ned!
När den skändliga dör, hon tager sitt hälvete med!»
Det är manliga strofer, vilkas patos är äkta,
och vilkas rytmer susa och blänka som långa,
vinande sabelhugg. Ännu präktigare är måhända
samlingens första dikt, som bär överskriften
»Écrasez l’infâme!», och vars sista strofer låta
så här:
Du tror på evig stiltje, du hoppas evig fulhet,
du menar ingen sälta får makt med blodets gulhet,
du litar på din timrade damm.
Så vet, jag hör det susa som av ett väldigt väder,
som knäcker träd som kvistar och bjälkar såsom bräder,
och varsnar ej om planket är förgyllt, där det skall fram.
Det brusar som en stormflod, en väldig översvämning,
som krossar alla slussar och spolar din fördämning
och låter inga ruckel få stå,
som spränger dina portar och sköljer bort din älta,
och fyller i gemaken med havets friska sälta
och lever som vandalerna i varje murken vrå.
Det varslar om ett tordön, som rullar över landen,
som knastrar till och tänder och slungar röda branden
i lögnernas och krankhetens bo.
Det hjälper ej att sprutor och käringtårar ösa,
nu komma alla fångar och hämndeandar lösa
och din förgyllda murkenhet i djupet går till ro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
