Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3. 23 Januari - En misslyckad harjakt. Av K. K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inte gärna försöka att göra efter. De
letade därför efter en planka eller
någonting annat, med vars hjälp de
skulle kunna ta sig över. Snart hade de
också funnit en sådan inte långt från
bäcken. Karl-Olov lade försiktigt
bössan ifrån sig, och med gemensamma
krafter lyckades de lägga ut plankan,
så att de hade ett slags spång över det
lilla vattendraget. Plankan nådde
faktiskt nätt och jämt över till andra
stranden, fast landfästet var då inte
vidare säkert. Men med iakttagande
av erforderlig försiktighet skulle de
nog kunna ta sig över.
Karl-Olov skulle gå först, under det
Oskar stod kvar och höll fast i
plankan, så att den inte skulle vicka
alltför mycket. Geväret fick till varje pris
inte blå vått. Då Karl-Olov äntligen
nått till mitten av plankan, fick Oskar
plötsligt syn på haren, som satt i en
buske alldeles invid bäcken och i en
fart gjorde han kamraten
uppmärksam på dyrgripen. Så snart Karl-Olov
fått öga på villebrådet, utbrast han
karlavulet:
— Håll säkert fast i plankan, så
skjuter jag! De båda pojkarnas
hjärtan dunkade i kapp. Nu skulle det allt-
Haren satte av i fyrsprång, medan ...
så gå av stapeln! Karl-Olov spände
hanen, i det han samtidigt ställde sig
med båda fötterna tätt intill varandra
— plankan var ju så smal. Så siktade
han, och så ekade en väldig knall. Det
rungade i hela omnejden, medan den
illaluktande krutröken stod som en
sky ur gevärspipan. Och alldeles i
detsamma hördes ett lätt krasande och
så ett väldigt plask, medan vattnet och
snösörjan stänkte högt kring den nyss
så bålde jägaren. Haren satte av i
fyrsprång bortåt strandängarna, medan
hans vedersakare låg kvar därnere i
det kalla plurret.
I förskräckelsen hade Karl-Olov
tappat bössan, men på ett eller annat
förunderligt sätt hamnade den omsider
uppe på land. Han hade inte räknat
med att geväret gör en stöt, när
skottet brinner av, och som han med
fötterna så tätt intill varandra inte
mäktade »stå rycken», hade han vacklat
till och tagit överbalansen. Det
lyckades honom dock ganska snart att med
Oskars hjälp komma upp på det
torra, och drypande våt gnodde han i
flyende galopp tillbaka hem igen,
medan Oskar tvekande kom efter med
bössan i handen, fylld av
allvarliga farhågor beträffande
avslutningen på äventyret, när
Karl-Olovs far kom hem och
fick veta, vad de haft för
sig.
Men haren lopp genom äng
och skog hem till sin fruga,
och han tänkte nog om sitt
äventyr och sin vedersakare
detsamma som länsman i Ed:
»När man inte kan sin sak
bättre, så bör man låta bli.»
Och 0111 inte haren hört det
ordspråket, så fick då
Karl-Olov reda på det, när han
måste berätta äventyret
hemma! Far sade dock inte så
mycket till sin pojke, då han
såg, vilken läxa denne fått.
Han förstod, att det skulle
dröja, innan Karl-Olov tog i
bössan.
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
