Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. 6 Februari - Stockholmsresan. Av Ester Molin - Harmånger söndagsskola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harmånger söndagsskola
vill på detfa sätt sända sina varmaste
hälsningar till söndagsskolorna
Sverige runt. Harmånger ligger i
Hälsingland, några mil från Hudiksvall.
— Jag kan inte få följa med — ser
du. Mamma skall bort och tvätta den
dagen — och jag måste vara hemma
hos tvillingarna. — Förresten så har
vi inte råd heller — jag vet att
mamma inte kan undvara de där kronorna.
Det liksom snör till om strupen på
Linnea.
Stackars Signe, tänker hon, inte få
resa med till Stockholm! Hon som
aldrig varit i Sveriges huvudstad förr!
De har det inte så bra ställt där
hemma hos kamraten, det vet Linnea.
Modern är ensam om att försörja sina
små, sedan fadern omkom vid en
olyckshändelse. Nu går hon och
hjälper till i hemmen med litet av varje,
men hon har ej kunnat vara ifrån så
långa stunder, tv de båda minsta,
tvillingarna, är bara två år gamla,
och det plågar och oroar den stackars
modern jämt. då hon måste lämna
dem åt en blott femårig dotters vård.
Genom detta har det också blivit si
och så med förtjänsten, och det har
därför varit med hopp och förtröstan
som hon sett fram emot den dag, då
Signe skulle sluta skolan och bli tilt
hjälp därhemma.
— Men du måste få komma med,,
säger nu Linnea.
Det tycks henne omöjligt att tänka
sig detta, att Signe skall behöva
försaka den här resan.
Kamraten skakar dock bara på
huvudet — hon vet allt bäst själv hur
det är, men hon ber Linnea att i ne
nämna oin detta för någon annan i
klassen eller för läraren.
— Du förstår, säger hon, det blir
liksom värre för mig, när de ska gå
och tycka synd om mig. Och det är
inte roligt för mamma heller, hon vill
ju så gärna, att jag skall få resa,
men . . . Resten av orden drunknar I
snyftningar.
Dagarna går, och det ständiga
samtalet i klassen är den stundande resan.
Men Linnea kan inte riktigt glädjas,
som hon borde. Jämt står den där
tanken för henne, att Signe inte kan få
fara med. Hon har funderat och
grubblat för att finna ut någon
lösning. Pengarna, som behövs, går nog
att ordna, så mycket tror Linnea
säkert, att hon kan få av sin mamma,
men värre är det med hemhjälpen.
Och de små tvillingarna är litet blyga
av sig, så det går nog inte att lämna
dem åt vem som helst. Men Linnea
känner de bra igen, ty hon har varit
hemma hos dem många gånger.
En tanke far genom Linneas huvud
— om hon skulle — Men Linnea
avvisar den genast — inte detta, det kan
hon inte göra. Rösten där inne
kommer dock igen gång på gång, fast hon
försöker värja och försvara sig.
Visserligen vet hon, att de allesamman,
mor, far, bror Erik och hon fram på
sommaren skall fara upp till
Stockholm och hälsa på mormor och
morfar, och visst blir det roligt det också,
men se den här resan tillsammans
med läraren och kamraterna, den har
dock en alldeles särskild tjusning i
sig. inte vill hon försaka den. Men
Signe då, stackare, som skall vara
hemma och arbeta hela våren och
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
