Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 9. 5 Mars - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En pojkes bekymmer.
— Av Ester Molin. —
Gösta går omkring på gården och
småmultrar för sig själv och ser för
övrigt så sur ut, att lekkamraten Sten
inte vet, om han skall våga sig in till
honom. Ty när Gösta har den där
minen, vet man aldrig vad som kan
hända. Hans humör är inte alltid att lita
på.
Det är kanske bäst att höra efter,
tänker Sten, öppnar grinden lite
grand, sticker in huvudet och ropar:
— Va’ ä’ du ond för?
Då Gösta får höra rösten, skyndar
han ivrigt bort till kamraten, och det
märks tydligt av hans utseende, att
han blev glad. Därför blir också Sten
modigare och törs stiga in på
granngården och möta Gösta, som genast
talar om orsaken till sitt misshumör.
Se det var så, att hans mor på
förmiddagen fått besök av ett par tanter.
En av dem hade aldrig sett Gösta
förut. Genast började hon tala om hur
underbart vackert hår han hade.
Pojken hade nämligen blivit begåvad
med ett brunt lockigt hår, som hans
mamma hade väldigt svårt för att
sätta saxen uti och därför hängde det
nu ned en bra bit på hans axlar.
Gösta för sin del hade många gånger
varit förargad på det långa håret, men i
dag fick hans anseende en riktig
knäpp.
Sten storskrattar då kamraten slår
ihop sina händer och härmar den
besökande tanten:
— Åh, så förtjusande! Tänk, han
ser ju ut precis som en liten flicka!
Det var de där sista orden, som
hade fått Gösta att sjuda av ilska. »Som
en liten flicka!» Kan man tänka sig
något värre — när man har fyllt sex
år och är stora karln?
Och så börjar Gösta framlägga
sina planer för den förstående vännen,
som efter någon tveksamhet förklarar
sig villig att hjälpa honom.
Det gäller nu bara att få tag i mam-
mas bästa sax utan att någon
misstänker något, och det lyckas
verkligen bättre än vad pojkarna först
trodde. Ivriga, men också litet
ängsliga till sinnes, traskar de så ut till
vedboden, där de menar sig få vara
ostörda. Gösta placerar sig på
huggkubben, och Sten påtager sig för en
stund frisörens yrke.
Klipp, klipp — en efter en falla de
bruna hårslingorna, och Gösta
tycker, att han stiger i värdighet för
varje lock han mister.
Nu är frisörmästaren i det
närmaste färdig med sitt arbete, som han
förresten tycker är mycket
omsorgsfullt utfört. Då knarrar dörren på
sina gångjärn, och in stiger Helga,
jungfrun, med vedkorgen på armen.
Det är svårt att säga, vem av de
tre som blev mest förskräckt, men
Helga blir i alla fall stående alldeles
orörlig en lång stund.
— Gösta! Sten! Vad tar ni er till,
utbrister hon sedan, och rösten är så
pass kärv, att de båda pojkarna få en
känsla av att de ej burit sig så riktigt
åt och att något obehagligt kommer
att hända.
Och det blir inte så roligt heller.
Göstas mamma är nära att brista i
gråt, då hon får se sin pojke, som hon
först har svårt att känna igen. Men
hur det nu är, så kan hon till slut inte
låta bli att brista ut i skratt, ty det
ser ju ändå så komiskt ut.
— Ja — jag ville in-te se ut — som
en fli-icka, stammar Gösta med
gråten i halsen.
Sten får plötsligt så bråttom in till
sitt.
Men när far kommer hem, ger han
sin son en skarp tillrättvisning, och
sedan tar han honom med sig till en
riktig hårfrisör. Det lyckas verkligen
för denne att, trots den omilda
behandling, som pojkens hår varit utsatt
för, få ett någorlunda naturligt ut-
06
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
