Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 13. 2 April - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gretas bästa vän.
- Av B. S. -
Hon hade en gång varit ängel. Nu
var hon blott en docka och Gretas
bästa vän.
Hon hade haft fina, vita vingar
och hängt i ett band under lampan
som prydnad. Men olyckligtvis hade
hon vid en rengöring fått en knuff. Det
var mer än hon kunde tåla. Vingarna
hade gått av, hon var vinglös för
alltid.
Men även utan dem var hon en
ängel. Greta tvivlade inte för ett
ögonblick på den saken. Och för resten
—■ det fanns tydliga bevis härför. Där
fanns ännu några rester av vingarna.
Så sade mor. Men Greta hade en
annan mening. Det var nya vingar, som
börjat växa fram.
I fallet hade ängeln också mistat
ena benet. Detta var något som Greta
inte kunde klara ut. Låt vara med
vingarna — utan dem var hon dock
ett människobarn. Men bara ett ben!
Nej, det var för obegripligt! Aldrig
i alla sina dagar hade Greta sett ett
barn med bara ett ben. Aldrig skulle
hon kunna lära sig att gå. Greta
kunde se, hur knepigt det var för lillebror
att lära sig det, och han hade ändå två
tjocka ben att gå på.
Ängeln låg för det mesta i sängen.
Där hade hon det lugnt och gott; gå i
docksällskap kunde hon ju ändå inte,
och vård fick hon på det ömmaste.
En dag fick ängeln Röda hund.
Greta var själv doktor och ordinerade
la-kritsmixtur och pepparmyntskakor.
Det var nämligen det bästa Greta
visste. Ängeln fick snällt hålla sig i
sängen hela dagen och inte ta emot besök
av andra dockor. Inte ens Gretas tant
fick lov att komma in.
Men det var också något annat, som
låg under. Greta och tant var
nämligen inte längre så goda vänner, som
de varit förr. Ja, de hade strängt
taget inte varit det sedan den dagen
Greta hört tanten säga till en främman-
de: Ja, barn kan ju roa sig med
litet.» — »Litet», det var ängeln det,
Gretas bästa vän!
Greta glömde det aldrig.
Tant ville gärna vara god vän med
henne, det förstod hon nog. Men nej,
Greta hade sin ängel, de två kunde
nog klara sig ensamma.
Nästa dag var ängeln bättre, och då
solen sken ganska vackert, skulle
patienten ut i friska luften. Det skulle
göra henne gott, menade doktor
Greta. Av Röda hund var inte ett spår
att upptäcka längre.
Ängeln kom i dockvagnen och blev
väl omstoppad, så nu kunde hon inte
gärna ta någon skada. Det var ju
också mitt i middagstimman, då solen
stod som högst på himlen.
— Solen är bra för allting, hade
Greta hört.
Hän emot parken bar det, försiktigt
förbi alla stora hundar och vilda
gatpojkar. Greta granskade noga alla
mötande vagnar med riktiga barn.
Jodå, hennes kunde gott tåla en
jämförelse med dem.
Greta njöt av sin utflykt. Blott hon
nu inte behövde möta en av de fula
bulldoggarna, de där med det ilskna
ansiktet, som Greta sade. Men på
hela gatan var ingen sådan att se.
Greta körde frimodigt vidare, och var
snart vid slutet av den långa gatan.
Men vid nästa hörna — o fasa! En
stor hund kom i hastig takt, tätt följd
av en ännu större. De var så
upptagna av sin vilda jakt, att de inte
såg Gretas vagn utan tornade rätt på
den. O ve! Den välte på sidan.
Ängeln gick i rännstenen. Greta
storsnyf-tade. Den mindre hunden fick i
förvirringen ett bra tillfälle att smita
undan sin förföljare.
Greta stod gråtande kvar på
trottoaren utan att kunna företa sig så
mycket som att plocka ihop sakerna. En
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
