Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 13. 2 April - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så tuktas en liten snålvarg.
Forts. fr. sid. 100.
bort någonting ... Han tvekade. Då
sa mormor sorgset:
— Snåla barn tycker inte Gud om!
Han tycker bara om goda, snälla barn,
som vill dela med sig till sådana, som
inget har. Tänk, att Kurt vill göra
Gud ledsen, till och med änglarna
gråter ...
Med en liten tvekan räckte han
hästen och kärran och den stora
karamellen till den treårige Aron. Den lille
Aron hoppade jämfota av glädje, han
tittade på Kurt och tittade på
mormor, och han tittade på gåvorna och
sa:
misstänkte hon genast, att det var
Pelle och Stina, som hade varit framme.
— Vet ni vart tavlan med mormor
•och morfar har tagit vägen, frågade
hon.
— Den har vi slagit sönder, sade
Pelle, och den ligger i byrålådan...
— Har ni slagit sönder den? Mor
såg ledsen ut. Hur gick det till?
Stina berättade om missödet, som
hände dem, när de skulle undersöka
om ramen var av riktigt guld och om
farbrodern som sålt tavlor.
— Den här tavlan är mycket
finare, sade Pelle, det tycker både Stina
och jag ...
— Ja, och farbrodern sa att det var
riktigt guld i hela ramen, sade Stina
tröstande, och det är det inie i den
andra, det har vi sett efter.
När mor fick se, att den riktiga
tavlan inte var värre skadad än att det
gick att reparera med ett nytt glas, tog
hon ner Pelles och Stinas tavla från
väggen och sade åt dem att hänga
upp den i lekstugan i stället. Ty där
skulle den passa mycket bättre.
Pelle och Stina blev storligen
förvånade över att mor inte ville behålla
den fina tavlan, men på samma gång
var de belåtna över att få ha den för
sig själva, ty den prydd« verkligen sin
plats i lekstugan.
— Oj-oj-oj, en liten pålle! Och så
klappade han hästen så mjukt, som
om den varit levande. Sedan tackade
han både Kurt och mormor.
Det såg ut som om Kurt rent
av-skämdes.
Kurt fick göra likadant en gång till,
nämligen välja en stor, vacker
karamell, en häst och en målad kärra,
och sedan lämnade han leksakerna
med mindre tvekan till den fyraårige
Lennart. Han var lite lugnare av sig
men hela hans lilla bleka ansikte
lyste som en sol mot Kurt och mormor.
Så smålog Kurt tillbaka, han
började känna givandets stora glädje.
För tredje gången fick Kurt välja
ut en stor karamell, en liten häst och
en målad kärra, som han ivrigt och
vänligt och glatt överlämnade till den
femårige Birger. Han log lika glatt
överraskad som sina övriga syskon
och bugade sig djupt för mormor.
Sedan vände han sig mot Kurt och sa:
— Tackar!
Då tittade Kurt på mormor och
viskade:
— Tror mormor, att Gud har
blivit lite — lite gladare nu . ..
— Ja, mitt barn, nu är jag säker
på att Gud är riktigt glad — och
änglarna i himlen är också glada.
Ifrån den dagen började Kurt att
sluta upp och vara grinig och
besvärlig. Han fick lära sig att inte
ständigt tänka på sig själv och vad han
själv ville lia. Genom tålamod och
kärlek fostrade mormor så sitt lilla
bortskämda barnbarn.
WUntieMeAJeti.
ALLA AVDELNINGARNA.
Han var sargad för våra överträdelsers
skulle och slagen för våra missgärningars
skull. Jes. 53: 5.
Lägg märke till uttrycket »våra»!
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
