Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 15. 16 April - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det stora budet.
— Av Gunnar lljoberg. —
Omar, en liten sjuårspilt, en indisk
pojke med bruna ögon och kolsvart,
lockigt hår satt och såg på den vite
missionären, som nu skött om hans
arm under fjorton dagar. Omar hade
rivit underarmen mot en giftig växt,
och såret hade blivit mer och mer
elakartat, men så blev han förd till
missionsstationen, där han fick den
bästa vård.
— Du blir bra i armen nu min
vän, sade missionären.
— Ja. Ingen har varit så snäll mot
mig. Varför är farbror så snäll?
— Det har den store Guden, som
bor högt ovan stjärnorna, som du ser
blinka på den sammetssvarta, indiska
himmelen, sagt, att jag skall vara. Om
alla människor kunde lära sig att
älska varandra, så skulle det bli lyckligt
här på jorden.
— Man älskar väl inte sina
fiender. Jag älskar dem inte. De ha rövat
mig från mor. Det var för länge
sedan, men vi var starkare och så kom
jag hem igen. Jag tillhör den höga
kasten. Gör farbror det också?
— Ja, jag tillhör den himmelska
kasten.
— Jaså.
— Och alla som tillhör den inäste
älska alla sina medmänniskor.
— Jaså.
— Och den kasten är den högsta
av alla.
— Jaså.
Efter den dagen fick Omar sa
mycket att tänka på. Så många nya
tankar sprang fram inom honom. Han
förstod inte riktigt, att det kunde
finnas en kast, där alla människor
skulle älska vänner och fiender. Han
hade fått lära sig, att mötte man en
fiende måste man antingen döda
honom eller också vänta till ett bättre
tillfälle. Och 0111 man mötte männi-
skor av lägre kast, så skulle man gå
annan väg, så att man ej blev
smittad.
Så hade han kommit och gått hos
den vite missionären, som nu
förbundit hans onda arm och talat om för
honom, att det fanns en kast — den
allra högsta -— och som kallades den
himmelska, och i den fick var och
en vara med, men man måste vara
god mot alla. Man måste älska alla:
Precis som missionären hade gjort.
Han hade älska k Omar, som tillhörde
en hög kast men ändå inte så hög som
den himmelska.
Omar ville gärna tillhöra den
himmelska kasten, men det fanns många
svåra känslor, som måste övervinnas,
innan man blev antagen, och
missionären hade sagt, att han var
välkommen till honom, om han ville följa
den kastens bud.
Om hans mor hade bott hos
honom, så kunde han talat med henne
om sin hemlighet, men nu vågade
han inte yppa om den för någon, ty
då kunde det hända, att han blev
bortkörd. Därför grubblade han i sin
ensamhet över sina problem. Och
han kom till slut till det resultatet, att
han skulle söka sig till den högsta
kasten. Men han kunde inte göra hur
som helst. Han kunde inte rusa bort
till en gammal kvinna och bära
korgen åt henne. Då skulle hon
förvånad rusa bort, ty något sådant kunde
aldrig hända. Hon skulle tro, atl han
var gripen av någon svart ande. Han
skulle också bli piskad av de sina
Ilan kunde inte börja leka med de
fattiga, smutsiga barnen av de lägre
kasten. De skulle inte våga leka med
honom. De skulle springa bort och
gömma sig.
Så skulle han aldrig kunna börja.
Att försöka älska och tycka om andra
barn på det sättet, skulle bara väcka
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
