Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 15. 16 April - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
underbrickan.
Kanske har den legat
där i flera dagar’
Städerskan var
minsann ej alltid
så noga med att
flytta varje sak, då
hon dammade, det
hade han sett, för
han hade kommit
till skolan flera
gånger, medan hon
höll på med detta
arbete.
Tänk, han kunde
köpa något åt sig
att äta — han
känner sig ganska
hungrig — och så
skulle det ändå bli
lite över.
Ett ögonblick
blir Arne rädd för
sina egna tankar. Han har aldrig
tagit någonting olovligt förut, och
därför känns det så underligt. Men han
måste. Kvickt stoppar han ner
kronan i byxfickan och går så ut till
kamraterna.
Men det är för besynnerligt, all lust
till att leka är som bortblåst, och
ledsen, modlös går han in till lektionen.
Det blir dock omöjligt för honom att
följa med. Lärarens frågor och
förklaringar, elevernas svar, alltsammans
går honom spårlöst förbi, och nog
väcker det stor undran bland
kamraterna, då han, som anses vara bäst
i klassen, inte kan redogöra för en
mycket enkel sak.
Men Arne kan inte tänka på något
annat än kronan, som ligger där i
hans ficka. Det är precis, som om
den brände honom. Och först sedan
han beslutat sig för att nästa rast
lägga tillbaka slanten, blir han sig själv
igen.
Det blir dock ingen nästa rast, ty
strax innan lektionstimmen är slut,
meddelar läraren, att de fick ledigt
för dagen. Ett allmänt jubel bryter
löst. Extra lov! Bravo!
Men Arne, nyss
så lätt om hjärtat,
känner det som om
han skulle ha
drabbats av ett tungt
slag. Hur skall han
nu få tillfälle att
obemärkt lägga
tillbaka kronan?
Magistern står
där framför
katedern.
— Tack för i
dag! Denna
hälsning har nyss
utbytts mellan
honom och hans
elever, vilka nu, så
taktmässigt som
möjligt,
marscherar ut ur skolsalen.
Arne stannar vid
dörren. Skall han
vända? Nej, då måste ju kamraterna
undra och fråga.
Han får tag i sin mössa där ute i
korridoren. Dröjande står han kvar,
sedan alla de andra gått. Skall han
lämna skolan utan att ha lättat sitt
hjärta?
Nu låser läraren dörren, snart är
det för sent.–
— Jo,
magistern,–-Snubblande kommer orden över Arnes
läppar. Det är inte så mycket reda i det
han säger, men läraren, vilken ånyo
låst upp dörren och fört in sin elev i
skolsalen, får dock ganska snart klart
för sig hela sammanhanget.
Arne blir så förvånad, han kan
knappast tro att det är sant. Inte en
tillrättavisning ges honom, inte ett
hårt ord, i stället får han en vänlig
klapp på axeln. Som balsam på
såren känner han det, då han sedan
lyssnar till orden:
— Det är mänskligt att fela och
förgå sig, men det vittnar om ett ädelt
och kristligt sinnelag, då man
bekänner och ber om tillgift. Du är en
präktig pojke, Arne, och det skall sä-
(Forts. sid. 119.)
Arne petar fram föremålet — en krona!
115
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
