Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 17. 30 April - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ärr och fula märken.
- Av A. K. -
— Att två systrar kan vara så olika
varann, brukade folk säga och se
med beundran på Marianne.
Ibland hörde man också:
— Jag vet inte, vem Karin är lik,
både far och mor ser ju bra ut.
Marianne och Karin var döttrar till
en småbrukare i södra Sverige. Och
de var verkligen mycket olika.
Marianne var vacker. Hon var också
medveten därom, och det gjorde, att man
vid närmare bekantskap mera fäste
sig vid Karin, som var en liten fin och
behaglig flickunge på fyra år. Hon
formligen utstrålade charm och var
dessutom tillbakadragen och
anspråkslös.
Marianne var sju år, och hennes
fordringar på livet var stora, så stora,
att hennes moder, som i vanliga fall
var både överseende och
tillmötesgående mot henne, ibland såg både
allvarlig och ledsen ut, då flickebarnet
stundom i mycket olämpliga ordalag
framförde sina önskemål.
Flickornas moder hade tagit hem
en sömmerska, som skulle sy var sin
kappa och klänning åt dem. Marianne
fick själv bestämma modellerna åt
sig. Hon sökte både länge och väl i
modejournalen, som sömmerskan
hade med sig, innan hon hittade något,
som föll henne i smaken.
Men lilla Karin blev ej tillfrågad.
Hon satt helt lugnt ute vid
köksbordet och ritade av Sickan, fars häst,
som gick i hagen strax utanför
fönstret och betade i det saftiga gräset.
— Ja, så skall Marianne ha det.
Men hur skall jag sy Karins, undrade
sömmerskan och bläddrade i
journalen.
— Ja, det gör alldeles detsamma,
för vad man sätter på henne, om det
sen är aldrig så vackert, tar det sig
inget ut. Stackars flicka, klagade mor
och såg på Marianne, vars ögon just
nu strålade av glädje och lycka.
— Å, säg inte det, log sömmerskan.
Men jag kan ju sy åt Marianne först,
så får fru Lennartson under tiden
tänka på hur Karin skall ha det.
Karin slutade upp att rita. Så
underligt mor talade. Och varför sade
hon stackars flicka, tänkte Karin. Så
lade hon pennan ifrån sig och gick in
i rummet, där sömmerskan och mor
och Marianne stod kring sybordet.
— Var det mig mor menade, när
mor sade stackars flicka, frågade hon.
— Ja, det förstår du väl, svarade
Marianne i mors ställe.
— Varför då?
— För att du är ful, förstås.
Det var fortfarande Marianne, som
svarade. Det började rycka litet i
Karins underläpp. Hon vände sig till
sömmerskan och frågade:
— Tycker tant också, att jag är ful?
— Nej, det gör jag visst inte. Jag
tycker att du är en rikligt rar och fin
liten flickunge. Och jag skall sy dig
en mycket vacker klänning, skall du
få se.
Karin såg litet lugnad ut. Men hon
var inte glad. Och om några ögonblick
försvann hon ut ur rummet.
Ute på en åker, långt borta från
hemmet, gick far och arbetade, och
till honom sprang nu lilla Karin.
— Far, ropade hon, innan hon
riktigt hunnit fram till honom, mor
säger stackars flicka om mig, därför att
jag är så ful. Varför är jag ful, när
inte Marianne är det?
— Min kära lilla flicka, log far. Du
är visst inte ful. Och vet du, invärtes
är du så fin och vacker som någonsin
ett barn kan bli. Ditt hjärta är så gott
och ödmjukt, precis så som Gud vill,
att det skall vara.
Far hade upphört med arbetet och
tagit en av Karins händer och förde
henne fram till dikeskanten. Där satte
han sig och tog henne i famn.
133
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
