Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 17. 30 April - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men titta!
En tulta.
En liten tulta, som ler och myser,
när morgonsolen på henne lyser.
I sockendräkten så nätt hon är,
och Sveriges färger hon säkert bär.
— Vet du, Karin lilla, jag är så glad
och lycklig över att ha en sådan skatt
som du. Ingenting kan uppväga det.
— Men det syns ju inte, om jag är
fin och vacker invärtes.
— Jo, visst gör det. Det syns i dina
ögon, på ditt leende, på dina
handlingar och det hörs på dina ord.
Räcker inte det, undrade far och tryckte
Karin hårt intill sig.
Nu glänste det av glädje och lycka
i Karins blick. Och vem som den
blicken sett, måste ovillkorligen tycka, att
hon var en liten hjärteknipare, så rar
såg hon ut.
Ett par gula fjärilar flög lekande
fram och tillbaka över diket. Och ett
litet stycke därifrån lyfte en lärka och
flög under jublande drillar mot ett par
lätta silvermoln, som sakta svävade
fram högt uppe i skyn. En kält kom
smygande med tysta, mjuka steg. Han
stannade, lyfte på huvudet och gjorde
ett hopp upp mot en slända, som
slagit "sig ned på en videbuske. Sländan
flög, och katten fortsatte sin tysta
vandring.
134
Far såg på klockan.
— Vad tiden går fort. Det är ju
strax matdags. Sitt kvar här en stund,
du Karin, så får vi sällskap hem sen,
sade han och reste sig.
När sedan hemfärden anträddes, var
Karin glad igen. Hon kvittrade i kapp
med fåglarna, och sorgen, som nyss
tryckt henne, var helt bortglömd.
Åtta dagar därefter hände något
mycket ledsamt. Marianne råkade
nämligen i en smal, brant backe köra
omkull med sin cykel. Hon slog ena
kinden mot en vass sten och fick ett
fult sår från tinningen ned till
munnen. Skyndsamt blev hon förd till
läkare, som skötte om henne och sydde
ihop såret. Och på fru Lennartsons
ängsliga fråga, om det skulle bli ett
vanställande ärr på kinden, svarade
han, att det nog komme att synas
märken efter såret i många år. Men så
småningom komme de ju att minskas
betydligt, även om de aldrig skulle
helt försvinna.
Detta svar gjorde fru Lennartson
mycket ont. Det framkallade tårar i
hennes ögon. Och det kändes, som om
en iskall hand kramat hennes hjärta.
Stackars lilla Marianne, tänkte hon,
så hemskt det måste bli för henne, när
bandaget en gång skulle tagas bort
och blotta det där hemska, stora
ärret, som under år framåt komme att
vanställa hennes runda, skära kinder.
Om hon haft Karins utseende hade
det ju inte gjort så mycket.
Fru Lennartson ryckte till, liksom
hon blivit skrämd av något. Ilur
kunde en sådan tanke stiga fram i hennes
hjärna. Om inte lilla Karin såg
riktigt så bra ut som Marianne, så hade
hon mycket annat, som var värt minst
lika mycket, mera för övrigt, om man
ville vara riktigt rättvis. Och kanske
inte den där cykelolyckan hänt, om
inte hennes beundran för Mariannes
utseende gjort henne både orättvis och
blind för de fördelar Karin verkligen
ägde.
Vid hemkomsten från
läkarebesöket ville Marianne genast lägga sig.
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
