Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 22. 4 Juni - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Horsaryds [-Missionsförsamlings-]
{+Missionsför-
samlings+}
söndagsskola
sänder sin hälsning till
söndagsskolorna i
Sverige. Horsaryd
är ett
stationssamhälle i Blekinge.
Söndagsskolan där
har ett 50-tal barn,
fast inte alla var
med då fotot togs.
stygg, men den fick gärna vara stygg!
Hon vet så innerligt väl, varför hon
går nedåt bäcken. Pojkarna har sitt
vattenhjul där.
Hjulet går, hammaren dunkar och
slår, slår — dunk —- dunk — dunk.
Det är ganska rart, det hela! Här
finns ingen som sköter om det
svängande hjulet, och ändå driver det på
hammaren, oupphörligt, hjulet går
och går, och hammaren slår och slår.
Tanken är en god tjänare. Men så
djupt tänker inte Tora. Hon vet bara.
att pojkarna varit elaka mot henne,
och nu skall hon ge igen.
— Så —! Ja, nu är det gjort! Det
har med ens blivit tyst vid bäcken.
Vattenhjulet kastar hon i det
närbelägna kärret. Se, där flyter
hammaren neråt bäcken. Ja, far du! Tora
går liten och bister därifrån.
Ingenting är roligt längre. Våren
går yr och jublande genom dagen.
Fåglarna sjunger som förr. Men det
är så grått och ledsamt alltihop,
tycker Tora. Gråpuss stryker sig kelen
intill henne. Han är alltid så blid och
folkkär, och särskilt tycker han om
Tora.
—- Gå med dig! Hon slår till
Gråpuss, så att han ger sig av i
fyrsprång. Ett stycke längre bort
stannar han och ser sig om förundrad.
Kan detta verkligen vara den snälla
Tora! Så lyfter han på svansen och
fortsätter.
Lilla Tora går också vidare och
känner hur någonting växer sig stort
och tungt inne i hennes bröst. Hon
känner det som om hon ville sjunka
ned igenom jorden. Här är inte
någonting, som det skall vara längre.
Stenen i bröstet är tung att bära.
Pojkarna har varit borta i skogen,
hos fåren, som redan släppts på
bete. I kvällningen kommer de tillbaka
och väntar att få höra ljudet av
»Stortrumman» som vanligt. Så
kallar de nämligen vattenhjulet med
hammaren. Nej, ingen dunk-dunk i
kväll. De springar åstad och ser
efter. Ja, visst, ja! Det förhöll sig
alldeles som de befarat.
— Det är Tora, säger Edvin.
Torbjörn nickar instämmande. De har
samma tankar: Toras dockhem —
Stortrumman. Lika för lika!
— Vi får gå och hämta hem fåren,
säger Edvin. De springer tillbaka till
skogen, men det är inte lätta
små-pojkssteg. Det har fallit en tyngd över
dem, som de inte kan göra sig kvitt.
Vårkvällen faller tung över huset.
Det saknas något: de lätta
barnaskratten. Mor är tankfull och frågar:
— Är du sjuk, Tora?
— Nej, säger Tora, men jag är så
trött. Hon ser i golvet, hon stirrar mot
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
